Martinus: Livets Bog, del 4, st 1317

1317. När man tröttnade på den gamla blodshämndmoralen, var det inte så mycket för nästans skull som för sin egen skull. Begären efter att äga och tillskansa sig nästans tillgångar och förmåner var alltjämt mycket levande. Att ens nästa eventuellt förlorade sina ägodelar eller satte livet till i sitt försvar för att kunna behålla dem för sig själv och sina närmaste, var ännu för de allra flesta av helt underordnad betydelse. Vanemedvetandet från deras gamla gudsdyrkan var här ännu så starkt och självklart att det höll varje medkänsla med nästan fullständigt nedtryckt, om en sådan känsla över huvud taget hade börjat spira i dessa väsens ännu starkt djuriska mentalitet och tankebanor. Den trötthet och antipati man kände mot de gamla gudomarna upprätthölls och stimulerades uteslutande av den omständigheten, att den blodiga tillvaroform som vedergäldningsprocesserna eller karman skapade blev så dominerande att ingen kunde känna sig säker i sin tillvaro eller upplevelse av solens klara ljus, som man när allt kom omkring mycket gärna ville behålla. Vedergällningen för flera livs blodiga mördande av medmänniskor låg på lur överallt. Den lurade inte bara i främmande stammars och krigares ögon och begär, den blev efter hand så närgången att den ofta lurade i de närmaste anhörigas tankar och sinnen. Ens egna avkomlingar blev de mest missunnsamma och de som traktade efter ens liv. De blev karmalagens främsta förmedlare eller redskap för återgäldande inom själva mord-, dråp- eller hämndprincipen. Ja, dessa väsen var själva karmalagens kulmination i återgäldandet för utplånade liv. De gjorde det dagliga livet till en sfär full av bödlar. De skapade en tillvarozon där man måste frukta inte bara dem som vanligen betraktades som ens dödsfiender, utan även alla dem som var ens vänner, ja, ens allra närmaste. Föräldrar, syskon, äkta makar och avkomlingar var alla predestinerade att vara ens "bödlar". Avrättningslusten, önskan att kunna utplåna, var en dominerande makt. En större motsats till det verkliga livet, en större kontrast till själva kärlekens sfär, existerade inte. Inte underligt att väsendena här våndades i en permanent dödsfruktan, som underminerade glädjen över att vara till. Inte underligt att man sökte efter andra gudar, andra moralformer.

Föregående

Nästa