Martinus: Livets Bog, del 4, st 1318

1318. Vid denna tid började den jordiska sfären nås av den ljusstråle som senare skulle kasta sitt sken fram till våra dagar i form av Gamla testamentet. Denna ljusstråle blev till de profetiska uttalanden och löften, de Moselagar och den moraltillämpning som i dag dominerar hela den jordmänskliga tillvaron under begreppet "affärsprincipen". Tillvaron är inte längre baserad på uppenbart lovlig eller auktoriserad "självtäkt". Det är förbjudet för individerna att inbördes mörda, dräpa, hämnas och straffa. Sådana handlingar har överlåtits åt en "regering", en "överhet" eller ett "rättsväsen". En gudomlig makt har således sträckt sin hjälpande hand ned i det jordmänskliga "helvetets" lågor för att släcka dess eld. Och mänskligheten har lyfts ett steg högre upp mot kärlekens tinnar.
I och med att Försynen således grep in i den jordmänskliga mord- och dråpkarman och tvingade in dess utlösning eller utlopp i mer begränsade banor, så att den, från att fritt ha kunnat utlösas genom varje enskild individ, nu i stor utsträckning kunde göra sig gällande endast genom en särskild auktoriserad myndighet eller det så kallade "rättsväsendet", måste tillvaron alldeles självklart och naturligt styra in på en helt annan bana, såväl för nationerna som för allmänhetens enskilda individer. De blev således tvungna att alltmer tygla och lägga band på sin hämnd- och mordlust. Det blev uppenbart att man genom att mörda andra själv skulle bli mördad (straffad med döden) av myndigheterna, liksom dessa myndigheter vid andra tillfällen även kunde ingripa mot en själv och med motsvarande obehagligheter (straff) återgälda de obehagliga handlingar man utlöst mot sin nästa. Om man därför numera med makt tillskansade sig något av nästans egendom, var detta inte längre officiellt någon "hjältegärning", utan något som uppfattades som motsatsen, nämligen som "förbrytelse". Nu var det "rån" eller "plundring". Och i en sådan situation blev man inte bara tvingad av myndigheterna att lämna tillbaka de "stulna" ägodelarna; man ådömdes också vissa obehagligheter eller det så kallade "straffet" för vad man hade begått. På så sätt dämde den gudomliga handen alltså upp för vedergällningsprincipen. Utlösningen av karmalagen leddes i någon mån in på vissa av jordmänskligheten själv auktoriserade, bestämda banor.

Föregående

Nästa