Martinus: Livets Bog, del 4, st 1362

1362. Då det färdiga i livet och tillvaron alltid visar sig vara kulminerande skapelse av behag för omgivningen utan att obehagsupplevelse därvid skapas för något annat väsen, kommer det alltid att stråla som identiskt med "harmoni". Det ofärdiga kommer däremot alltid, i samma grad som det är ofärdigt, att vara till besvär eller obehag för andra väsen, även om det i vissa fall kan innebära en tillfällig behagsförnimmelse för dessa eller omgivningen. Det kommer därför alltid att stråla som identiskt med "disharmoni". I samma grad som jordmänniskan därför använder det ofärdiga som ideal eller rättesnöre för sin tanke- och viljeföring och därmed för sitt skapande och framträdande, måste hon också vara identisk med disharmoni för sin omgivning. Primitivitet, smärta och lidande måste därför följa i kölvattnet på hennes färd genom livet och tillvaron. Eftersom förmågan att skilja mellan det färdiga och det ofärdiga utgör en så avgörande faktor vid skapandet av väsendets ledning fram till dess bestämmelse, som är genialitet, glädje och välsignelse för hela dess omgivning, och för det åtföljande ödet, som blir identiskt med harmoni, fred och glädje i väsendets eget inre, är det inte så underligt att jordmänskligheten här har varit inställd på att sätta tilltro till de stora profeterna, de visa och världsåterlösarna. Dessa väsen har nämligen, på grund av sin högre ålder i innevarande utvecklingsspiral, i högre grad än allmänheten varit i stånd att skilja det färdiga från det ofärdiga i jordmänniskornas liv och omgivning. De har därför åt dessa människor kunnat lära ut vad som var färdigt och vad som var ofärdigt, och därmed hur de borde tänka och handla för att komma i kontakt med det färdiga i livet och tillvaron och uppnå harmonin, friden eller "himmelriket".

Föregående

Nästa