Martinus: Livets Bog, del 4, st 1363

1363. Men efter hand har jordmänniskorna nu nått så långt, att mycket av det som i dag genom deras religion eller barnundervisning lärs ut som det färdiga i livet i stigande grad mister popularitet och tilltro, i och med att man börjar se att det inte kan vara det färdiga och därmed inte heller det fullkomliga. Är det inte därför som man inte längre tror på en "evig förtappelse" eller ett "evigt helvete" för väsendena? Är det inte av samma skäl som man inte längre kan tro på sakramenten som det slutgiltiga eller färdiga i livet? Är det inte därför som man överger såväl dop som konfirmation och statskyrka? Börjar man inte här förnimma att dessa företeelser absolut inte kan vara den slutgiltiga nyckeln till "himmelriket"? Börjar man inte förstå att en gudom eller försyn, som kräver sin enfödde sons korsfästelse eller lemlästning till döds för att han (Gudomen) över huvud taget ska förlåta sina fiender (syndarna), inte kan vara den slutgiltiga eller färdiga höjdpunkten för etiskt tänkande eller moralisk genialitet? Är inte många jordmänniskor av i dag i stånd att förlåta sina fiender utan att kräva andras öde blodbesudlat genom mord, tortyr och korsfästelse? Är inte sådana människors mentala inställning uttryck för ett mer färdigt resultat än Gudomens i skapandet av moralisk fullkomlighet eller rättfärdighet? Var det inte ett högre eller fullkomligare mentalt kunnande som kom till uttryck i Världsåterlösarens ord, då han bad om förlåtelse för sina bödlar? Krävde han något väsens blodbesudling, tortyr eller korsfästelse för sin förlåtelse? Var det inte med hela sin själs kraft och styrka som han utslungade den kärleksuppenbarelse som från korset på Golgota lyste över världen och genom århundradena: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"? Tror någon att det här fanns en önskan eller baktanke om hämnd, förföljelse eller tortyr mot något som helst annat väsen? Men om det inte fanns någon önskan i en sådan riktning, var ju gudasonen på korset långt större och kärleksfullare än Gudomen. Och när korsfästelsen på så sätt blev en uppenbarelse av en mentalitet som utstrålade en långt större förståelse och kärlek till "syndare" än Gudomen gjorde, blev korsfästelsen på Golgota i själva verket den gamla gudsuppfattningens undergång. Efter att en människa i kött och blod uppenbarat sig med en mentalitet som vida överglänste den mentalitet som man tidigare tillskrivit det högsta väsendet eller Gudomen, stod det klart att den gamla gudsuppfattningen måste bli osäker, vacklande och döende. Man började förstå att den eviga Gudomen måste vara minst lika kärleksfull och förstående som den på korset lysande gudasonen. Och en ny världsepok som baserade sig på detta tog därmed sin början, men nästan två årtusenden måste passera innan världen började förstå att den gamla hedniska, vreda och hämnande guden i verkligheten hade dött på korset på Golgota, och att kristusmentaliteten därefter blev det världsideal som växte i auktoritet och blev uppenbarelsen av den färdiga mentaliteten i naturens stora skapelseprocess och därmed, såsom varande Guds mentalitet, blev förebilden eller idealet för allt framtida fullkomnande av den jordiska människans viljeföring, uppfattning och framträdande.

Föregående

Nästa