Martinus: Livets Bog, del 4, st 1372

1372. Nu vill man kanske hävda att "kriget" inte är något "levande väsen" och att det därför som ett dött ting måste ha de levande väsendena till upphov och bestämmande herre. Ja, det är riktigt att "kriget" i sig självt inte är något "levande väsen", men denna omständighet hindrar inte "kriget" från att vara ett "ont" för mänskligheten. Att det är ett "ont" som jordmänniskorna absolut inte har makt över, är ju en alltför dominerande realitet för att den inte skulle accepteras. Att människorna i så stor utsträckning kräver ett slut på själva "kriget" genom raffinerade förbättringar i dess förmåga att lemlästa, mörda och dräpa, avslöjar ju deras gränslösa okunnighet, naivitet och hjälplöshet inför det all mänsklig kultur ödeläggande och tillintetgörande "onda" som "kriget" är. Det är inte så märkligt att hela den jordmänskliga mentaliteten i verkligheten är koncentrerad på att bekämpa "kriget", men jordmänniskorna förstår inte att man inte kan släcka eld med eld. De tror fullt och fast att de kan utrota "kriget" med "krig". Och det är på grund av denna tro som alla de skilda grupperna, nationerna eller staterna inom jordmänskligheten befinner sig i en sannskyldig kapplöpning om att skaffa sig de mest geniala, effektiva, bloddrypande och allt utplånande vapen, apparater och kemikalier. De förstår inte att denna kapplöpning blir en färd mot deras egen undergång, om den får fortsätta.

Föregående

Nästa