Martinus: Livets Bog, del 4, st 1375

1375. Nej, var och en som talar pessimistiskt om den gudomliga skapelseprocessen avslöjar sig själv som helt ovetande om vad det är han ser framför sig i universum, naturen och livet. På den kosmiska mentalitetens område är han ännu ett sovande väsen, en växt, ett rö som måste böja sig åt det håll dit den lokala vinden blåser. Men den lokala vinden blåser inte alltid i riktning mot solen. Och det är inte sommar hela året. Höststormarna knäcker många stolta stammar och sliter bort trädens alla löv som försvagats och vissnat genom den begynnande nattfrosten. Men växtvärlden dör inte för den skull. När våren åter får vinden att blåsa mot solen, värmen och ljuset, vecklar den på nytt ut sitt strålande liv, sin färg- och doftocean kring de levande väsendena och bekräftar sommaren, det fysiska livets kulmination. Men kanske någon här tror att "vintern" är en ofullkomlighet i den gudomliga världsordningen? Tror man att den är en totalt onyttig realitet, ja, till på köpet ett hinder, ett besvär, som Gudomen rent av har att kämpa med? Eller har man blivit så kosmiskt orienterad, att man ser att vintern inte är till något besvär för Gudomen i hans skapelseprocess, utan tvärtom i allra högsta grad är ett redskap, ett medel med vilket han kan skapa? Utan vinterprincipen ingen sommar, utan mörkret ingen kunskap om ljuset. Utan kontrastprincipen ingen möjlighet till markering av begränsningar, utan begränsningar inget förnimmande och utan förnimmande ingen upplevelse av livet och åtföljande medvetande- eller mentalitetsskapelse. "Mörkret" och "ljuset", "vintern" och "sommaren", "det onda" och "det goda" är följaktligen alla var för sig oumbärliga medel eller redskap i den gudomliga skapelseprocessen. Utan dessa företeelser ingen "inblåsning av livets ande i Adam".

Föregående

Nästa