Martinus: Livets Bog, del 4, st 1379

1379. Den organiska eller själsliga tendens som utlöser sig som krig eller kärlekslöshet har blivit uppbyggd som "vanemedvetande" av den gamla världsimpulsens ideologier eller ideal, vilka helt hyllar eller tillber djurrikets livsprincip, "den starkares rätt". I en zon där det högsta medvetandets uppfattning är "den starkares rätt", är ju kriget en absolut nödvändighet. Endast genom det kunde "det starkaste" väsendet och därmed den förmodade rättmätiga innehavaren av makten existera. Men i en sådan zon måste idealet uteslutande vara att bli "den starkaste", för i annat fall kunde man ju omöjligt få "rätt", utan måste vara en slav under "den starkaste". Att kriget och dyrkan av kriget därför blev det grundläggande i en sådan zon, är självklart. Att kriget därför så småningom måste bli ett djupt rotfäst "vanemedvetande" hos väsendena, är också helt naturligt. Och med detta "vanemedvetande" är jordmänniskorna i dag utrustade. Och det är detta "vanemedvetande" de ännu håller vid liv genom sina illusioner om krigets identitet som "rättfärdig harm", "helig vrede", "ärans fält" och dylikt. När den dräpande principens eller krigets manifestationer nu i en hel del människors medvetande framträder under begrepp som "rättfärdig harm", "helig vrede" och "ärans fält", och av alla krigförande parter helst betecknas som "försvar", beror detta endast på den omständigheten att "urbegäret" i det jordmänskliga övermedvetandet redan har börjat vrida väsendenas psyke bort från mörkret och framåt mot ljuset.

Föregående

Nästa