Martinus: Livets Bog, del 4, st 1382

1382. Men en "politik" som ska avlägsna alla dessa smutsiga och stinkande fläckar från kulturen eller samhällskroppen, kan endast vara identisk med – "kärlek till nästan". Alla de ovannämnda företeelserna och bristerna i samhällets dagliga liv är ju, utan undantag, en följd av bristande "kärlek till nästan". Genom våra analyser av mörkret har vi här sett, att hela universum så att säga befinner sig i vågskålen till gagn för "kärleken till nästan" som framtidens lösning eller "fredens" intåg på jordens områden. Har inte de miljonåriga skapelseepokerna visat sig vara en sammanhängande logisk process? Ledde inte denna process jordklotets forna eldmassor fram genom en avkylningsprocess och en förtätning till en fysisk värld, tjänlig för ett animaliskt liv som kunde börja tänka Gudomens tankar? Är inte denna värld i dag ett strålande klot med bekvämligheter och förmåner som långt överstiger vad som är nödvändigt för att varje enskilt levande väsen ska kunna leva fullkomligt lyckligt och sorgfritt såväl fysiskt som själsligt eller andligt? Har inte de främsta eller de i denna skapelseprocess längst utvecklade väsendena till fullo fått förmåga att behärska materien? Är de inte i stånd att få elementen att arbeta åt sig? Blir det inte mer och mer så, att jordmänniskan bara behöver lyfta ett finger mot en knapp eller fotocell på en instrumenttavla för att sätta i gång väldiga kraftmaskiner och få ljuset att lysa i tusentals hem och göra natten till dag på tusentals gator, vägar och stigar? Kan inte jordmänniskan på liknande sätt utestänga vinterns kyla från sitt hem och hålla kvar en ständig sommar med blomsterprakt och dofter i sin bostad, och har hon inte tillgång till en mängd tekniska och kemiska underverk genom att hon behärskar materien? Finns det inte tillräckligt med elektricitet i världen för alla människor? Finns det inte maskinkraft nog för alla människor? Finns det inte föda nog och värme nog till alla människor? Förslår jordens frukter och markens gröda bara till en del enskilda människor? Finns det kol, metaller och olja bara till en liten bråkdel av jordens invånare? Är det så ont om råmaterial att det bara räcker till järnvägar, fartyg, flygmaskiner och bilar för en liten grupp av jordens miljarder människor på det fysiska planet? Tror någon att det är livets mening att en viss del av jordens människor ska leva kvar i primitivitet, leva kvar i naturmänniskans hjälplöshet inför materien? Tror någon att jorden är så fattig på material för den tekniska och kemiska utvecklingen, att denna utvecklings underverk endast är till för en liten klick människor? Finns det inte hela berg av råvaror, metaller eller mineraler? Finns det inte övermåttan rika betingelser för växtvärldens blomstring med dess näringskällor för människorna? Är det inte en parodisk tanke att jorden rymmer två miljarder människor, men bara skulle ha föda, kläder och livsmöjligheter för en bråkdel av dem? Är det troligt att de föregående miljonåriga logiska skapelseprocesserna bara har haft ett så ynkligt fiasko som slutmål? Det är riktigt att det för närvarande endast är en bråkdel av jordmänniskorna som kan njuta av de särskilt raffinerade tillgångar som den tekniska och kemiska utvecklingen har fört med sig. Ja, denna bråkdel av jordmänniskorna har till och med monopol på dessa tillgångar. Men att det bara är en bråkdel av jordmänskligheten som i särskilt hög grad kan dra nytta av utvecklingens underverk, beror absolut inte på att jorden inte skulle ha råvaror eller material i tillräcklig mängd. Tvärtom finns det ett sådant övermått i jordens förråd, att det inte bara finns rikliga mängder för det dagliga livets gängse behov, utan det räcker även för det kolossala slöseri med material och den förstörelseprocess som det moderna kriget åstadkommer. Finns det då inte tillräckligt med arbetskraft till den förvandlingsprocess som ska omforma råvarorna till dessa tekniska och kemiska underverk, till maskiner, föda och kläder? Jo, förutom att maskinerna mer och mer övertar en allt större del av denna förvandlingsprocess, är det ju tusentals för att inte säga miljontals människor som är lediga och som suckar och stönar under arbetslöshet. Mänskligheten har alltså ett övermått av råämnen och material samt miljoner lediga händer, som vid sidan av maskinerna kan omforma materien till nya enorma mängder av tekniska och kemiska livsförnödenheter, så att alla människor på jorden kan få del av dem. Varför sätter man då inte i gång dessa händer? Varför blir inte de omätliga mängder av material som jorden rymmer omformade, så att de kan bli till nytta, glädje och välsignelse? Vad är det som saknas? Ja, är det inte här åter tydligt att det bara är en enda sak som saknas, nämligen – "kärlek till nästan"?

Föregående

Nästa