Martinus: Livets Bog, del 4, st 1384

1384. "Kärlek till nästan" är således den allra högsta formen av mentalt och kroppsligt kunnande. Den är själva kulminationen av livsupplevelsen. Och därmed får de många miljonåriga utvecklingsepokerna i jordens historia sin självklara och orubbliga mening. Hur skulle väl annars hela detta utvecklingspanorama få mening? Till vad nytta vore denna väldiga, logiska skapelseprocess, som varit i stånd att omforma glödande, flammande, flytande eldmassor till en himlakropp som vårt klot med dess utomordentligt rika och för all mänsklig lycka utrustade geniala betingelser, om detta endast skulle vara en boning för levande väsen eller en mänsklighet, vars förnimmelsemässiga kapacitet aldrig skulle bli större än att den i sig själv måste utgöra det värsta, oöverstigliga hindret för väsendenas egen förståelse, eget nyttjande och njutande av dessa betingelser och rikedomar? Är det troligt att Försynen under alla dessa miljonåriga epoker har bearbetat naturkrafterna enbart för att skapa ett levande väsen som är sin egen värsta fiende och har så ringa intellektuell kapacitet, att dess ideal är "dödsstraff", lemlästning och undergång för andra levande väsen, och hos vilket verklig "kärlek till nästan" bara kan uppfattas som – "abnormitet"? När klotet är utrustat med så överflödande rika betingelser för skapandet av mänsklig kultur och lycka som fallet är, är det då inte i stället troligt att målet med detta måste vara en mänsklighet som verkligen får full förmåga och begåvning att leva i dessa rikedomar och åtnjuta den åtföljande totala, välsignelsebringande lycka och glädje som under beteckningen "fred" redan är alla jordmänniskors innersta åtrå eller djupaste längtan? Eller tror man kanske att Försynen har använt alla dessa miljonåriga epoker enbart för att utveckla ett väsen, vars mentalitet i dag är ett enda stort brännande frågetecken, ett väsen för vilket allt i dess omgivning, livet, naturen och det självt, endast är "mystik", ett väsen som absolut inte känner sitt eget jag eller sin eviga odödliga natur, utan tror sig vara ett med materien och därför frågar sig: "Vad, vem och var är jag?" När Försynen satt i gång en så enorm skapelseprocess som den vi sett att jorden varit underkastad i tusentals miljoner år, kan det väl inte vara endast för att skapa ett väsen som är fyllt av ett glödande begär att få veta besked om sig självt, livet och tillvaron utan att någonsin kunna få svar? En brännande fråga är ju ett lika brännande begär. Är det troligt att elementens omformning eller kretslopp från eldtillstånd till mineraliskt, vegetabiliskt och animaliskt tillstånd under omätliga tidsrymder endast ägde rum för att skapa ett väsen med ett begär som aldrig någonsin skulle tillfredsställas? Den gudomliga skapelseprocessens yttersta resultat eller slutliga mål skulle alltså endast vara ett kosmiskt sett naivt och okunnigt väsen, som är höjt över ett totalt sömntillstånd eller en total medvetslöshet just så mycket, att det kan känna sin kosmiska naivitet eller okunnighet som ett besvär eller en plåga som det inte har någon möjlighet att bli av med, eftersom svaret på dess brännande fråga eller begär att få besked om livet endast är detta uttryck för hopplöshet: "Guds vägar är outrannsakliga." Verkligen ett något fattigt resultat. Till vad nytta vore då detta skapande i väsendets medvetande av ett begär efter något som inte finns? Om detta är det slutliga resultatet av den gudomliga skapelseprocessen, är ju alla jordens människor kosmiskt sett abnorma väsen. De plågas av ett mentalt begär, för vilket det absolut inte finns någon tillfredsställelse. En gudom som leder in levande väsen i ett sådant tillstånd kan inte heller vara normal. Om de levande väsendena aldrig någonsin skulle bli i stånd att få verkliga konkreta svar på frågorna angående de eviga fakta, sina jags djupaste hemlighet, sin existens identitet såsom timlig eller evig, och om de levande väsendenas sanna kosmiska härkomst eller identitet samt Gudomens existens för evigt ska vara något som det är omöjligt att få svar på, då är Gudomen eller upphovet till hela den logiska, miljonåriga jätteskapelsen endast en uppenbarelse av "perversitet" och "sadism", och hans verks djupaste mission en evig tortyr eller ett plågande av de levande väsendena. Hur skulle en utvecklingsprocess kunna vara något annat, om den endast leder väsendena fram till en uppfattning av hela tillvarons högsta struktur som "mystik", som en fråga man hungrar och törstar efter att få besvarad, ett begär man aldrig kan få tillfredsställt, en önskan som aldrig kan bli uppfylld?

Föregående

Nästa