Martinus: Livets Bog, del 4, st 1385

1385. Att avsluta det levande väsendets miljonåriga utvecklingsbana med begreppet "Guds vägar är outrannsakliga", måste kännas nedslående för världsalltets största skapare, ty det är ju detsamma som att Skaparen aldrig någonsin kan komma i kontakt med sitt eget liv. (De levande väsendena är ju Guds liv – vad annat skulle väl kunna utgöra detta?) Men när Gudomen eller Skaparen inte kan komma i kontakt med sitt eget liv, kan detta liv, det vill säga de levande väsendena, inte heller komma i kontakt med Gudomen, Skaparen eller Försynen. Parterna måste således i verkligheten utgöra två döda parter i samma organism. Gudomen och de levande väsendena måste då i all evighet förnimma varandra som overklighet. Men att på det sättet endast kunna förnimma "verkligheten" som "overklighet", är ju detsamma som att aldrig någonsin kunna uppleva den absoluta "sanningen". Men därmed skulle alltså jordklotet, de miljonåriga skapelseepokernas sista stora resultat och slutliga mål, endast vara en värld utan något verkligt mentalt ljus och dess levande väsen en skara kosmiska blindbockar. Tror någon att detta facit någonsin kan stämma överens med verkliga fakta, baserade på studiet av dessa utvecklingsepokers ledande detaljer? Tror någon att det är denna "blindbockstillvaro" som är "Guds avbild" och denna hopplösa, mörka tillvarozon som är "himmelriket"? Vem kan leva på en sådan livsuppfattning eller världsåskådning? Kan den accepteras av andra väsen än de som vandrar tryggt där änglar inte törs träda? Nej, det är inte så underligt att världens hittills största kulturer och världsriken alla utan undantag har måst falla samman, bli till sand i öknen. De har alla varit kolosser på lerfötter.

Föregående

Nästa