Tillbaka till startsidan
Livets Bog, del 4
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram
Varför det högintellektuella väsendet måste ropa ut över hela universum att "allt är mycket gott" och inför Guds åsyn utbrista: "Låt din vilja ske, inte min"
1388. Men är det inte ett egendomligt sammanträffande att alla jordens människor, som vi redan vet, i en väldig utsträckning ropar efter "fred", ropar efter "kärlek till nästan", i och med att det blivit alltför tydligt att bristen på "kärlek till nästan" är roten till allt ont, till alla deras skavanker, sorger och bekymmer, nöd och elände, krig och lemlästning, kultursammanbrott, död och undergång, samtidigt som den upplevda delen av världsplanen gör det till faktum att målet eller avsikten med skapelseprocessen just är – "allkärlek"? Vi ser alltså här att mänsklighetens psyke och själva världsplanens skapelseprocess exakt passar in i varandra som två kugghjul i en maskin. Skapelseprocessen har genom omätliga tidsrymder fört det levande väsendet så långt fram i utvecklingen, att det börjat fråga efter eller begära just det som denna skapelse i sig själv är, nämligen – "kärleken". Kan den gudomliga världsplanen eller skapelseprocessen vara mer fullkomlig? Vilket verkligt högintellektuellt väsen kan vara missnöjt med den? Måste inte varje högintellektuellt väsen här ropa ut inför hela universum: "Allt är mycket gott", och inför den allsmäktiga Skaparens åsyn utbrista: "Låt din vilja ske, inte min"?
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram