Martinus: Livets Bog, del 4, st 1389

1389. Här vill man kanske framhålla att det dock är ett faktum, att miljoner och åter miljoner människor dött utan att ha fått svar på de stora frågorna. Livet blev för dem en enda stor obesvarad fråga. Men det bevisar ju inte att dessa väsens död var en verklig avslutning på deras liv, utan i stället att deras liv i allra högsta grad var ofullbordat. Och har man någonsin sett att naturen inte fullföljer sina planer eller avsikter? Visserligen ser vi organismer gå under och löv och blommor vissna om hösten, men är det inte ett lika ofrånkomligt faktum att nya organismer och nytt liv och nya blommor gång på gång uppstår och fortsätter utvecklingsplanen där de gamla upplöstes? Men då vill man kanske här invända att det är nya väsen som uppstått, och att de döda väsendena alltså fortfarande är döda. Men finns det något som bevisar detta påstående? Nej, absolut inte. Är det inte tvärtom ett faktum att utvecklingen ständigt förskönar, förädlar och förbättrar det levande väsendet? Kan forntidsmänniskans hjärna och andliga förmågor mäta sig med den nu levande högintellektuella kulturmänniskans mentala struktur och tankekraft? Naturen har genom alla generationer, vilket alltså innebär "organismer" som gått under alltsedan forntidsmänniskan existerade, låtit en mycket fin och vacker plan eller avsikt fortlöpa genom "organism" efter "organism", genom att göra det levande väsendet eller jordmänniskan allt vackrare, ädlare och mer i stånd att utveckla ett långt högre andligt liv än tidigare. Är det inte troligt att denna utveckling av väsendet till det bättre är uppfyllandet av en önskan, tillfredsställandet av ett begär? Men vilka andra kan vara upphov till denna önskan eller detta begär än de väsen som inte ägde den förädlade och högre andliga kultur som det högintellektuella väsendet av i dag äger? Dessa väsen är ju just forntidsmänniskorna, alltså de som dog utan att få sin önskan uppfylld. Är det inte en egendomlig tanke att de väsen som i forna tider önskade en vackrare och ädlare tillvaro, måste sucka och stöna under en primitiv, hård och skräckfylld tillvaros vedervärdigheter, medan det förfinade högintellektuella väsendet av i dag äger en human, andlig kulturs stora fördelar och behagligheter och en intellektuell tillvaros själsförädling utan att någonsin ha önskat denna tillvaro? Är det inte en abnorm tanke att uppfatta detta som uttryck för den absoluta sanningen? Är det inte i stället så, att den absoluta sanningen och därmed den normala tankegången måste vara att kropparna eller organismerna gick under, men att det som i organismerna önskade eller eftertraktade en fullkomligare och skönare tillvaro fortsatte att leva? I dag längtar nästan alla världens människor likaså efter en högre och fullkomligare tillvaro, de önskar alla innerligt en verklig "fred" i världen, men till vad nytta är denna önskan, om den fysiska döden, som de alla ska uppleva innan denna "fred" blir till realitet, vore ett verkligt, totalt slut på deras liv? Om denna död vore det verkliga, totala slutet på dessa väsens liv, och detta därmed vore upplöst i det stora "intet", så att de aldrig mer fick se dagens ljus, då skulle de ju aldrig någonsin få sin önskan uppfylld. De skulle aldrig komma att uppleva freden. Deras jordiska liv eller tillvaro skulle bara bli en upplevelse av en innerlig längtan, en permanent hunger, för vilken det inte existerade någon mättnad. Men en sådan tillvaro är ju detsamma som ett renodlat "helvete", alltså en tillvaroform som dessa väsen aldrig kunnat göra sig förtjänta av, eftersom de ju aldrig tidigare levt. Men eftersom världsutvecklingen visar på en fortsatt förbättring av tingen, en förädling eller utveckling till det bättre, ska också "freden" en gång bli verklighet för kommande generationer. Och eftersom dessa generationer ju heller inte har levt tidigare, kan de inte ha gjort sig förtjänta av ett sådant liv i ljuset som "freden" i sig själv är. Dessa väsen skulle alltså födas mitt i "himmelriket" utan att ha önskat det eller på något vis ha gjort sig förtjänta av det, medan de tidigare generationerna föddes mitt i "helvetet", likaså utan att på något vis ha varit skuld till det eller begärt det.

Föregående

Nästa