Martinus: Livets Bog, del 4, st 1392

1392. Hur kan denna företeelse rättfärdiga hela den väldiga skapelseprocessen, dessa miljoner av generationers offer, lidanden, lemlästningar, invaliditeter, sjukdomar, förtryck, armod, nöd och elände? Ja, finns det inte väsen som fötts i eländiga sjukdomsmottagliga kroppar och därigenom är dömda till ett onaturligt liv och en alltför tidig död? Finns det inte andra som kommit till världen för att ständigt råka i konflikt med samhällets eller civilisationens lagar och som aldrig har kunnat komma längre än till att vara mänsklighetens "svarta får"? Finns det inte vidare väsen runt om i världen som aldrig någonsin har upplevt eller kommer att få uppleva ett verkligt normalt liv, ett absolut själsligt och kroppsligt normalt välbefinnande, medan det finns andra som i sitt nuvarande jordeliv nästan inte vet vad det vill säga att vara fattig, sjuk och lidande, att tillhöra de socialt sett "lägre klasserna" i samhället, och som dessutom i hela denna inkarnation får njuta av hälsa, välstånd och andra människors beundran, tillbedjan och dyrkan? Hur kan det försvaras som rättfärdigt att den nämnda abstrakta företeelsen eller "utvecklingsstegen" skulle vara så viktig, så allt behärskande, att de levande väsendena hänsynslöst bara föddes till ett enda jordeliv för att utgöra en eller annan medverkande "mosaikbit" i dess gestaltande eller detaljering? Somliga väsen blir dräpta i sin tidiga ungdoms mest blomstrande och vackraste vår, just som de står på tröskeln till att uppleva livets sötma. Andra dör redan i moderlivet. Åter andra kan knappast dö, utan får uppleva nästan en människoålder som åldringar med förkalkade hjärnor och försvagade sinnen, så att deras förr så sprudlande andliga förmågor krympt ihop till en liten, nästan uttorkad ökenbäck. Tror någon verkligen att dessa öden, alla dessa bloddrypande upplevelser, endast är till för att vara scenerier i ett skaparverk, vars helhetsupplevelse aldrig kan bli annat än en teoretisk eller abstrakt företeelse? Vem ska glädja sig över denna företeelse, detta skaparverk? De levande väsendena är ju alla döda, med undantag av dem som i dag med sitt liv och blod utgör de nuvarande stegen i skaparverkets struktur. Men dessa ska ju också snart dö för att lämna plats åt nya väsen, som också med sitt liv och blod ska utgöra nya steg i den väldiga formationen. Är det inte något galet med den materialistiska jordmänskliga uppfattningen av själva livet och tillvaron? De miljonåriga världsepokernas bearbetning av materierna, ämnena, och deras laborerande med de levande väsendena kan ju inte ha försiggått enbart för att skapa en abstrakt företeelse, av vilken vart och ett av dessa väsen bara kan uppleva en enskild liten detalj, eftersom de ju ska dö utan att någonsin verkligt, praktiskt få uppleva detta Gudomens väldiga skaparverk.

Föregående

Nästa