Martinus: Livets Bog, del 4, st 1395

1395. Är det inte en tröst och skapar det inte ett litet hopp om ett annat facit för det färdiga resultatet, att det som syns av detta skaparverk vid absolut praktisk fysisk förnimmelse visar sig vara hundraprocentigt nyttigt, medan det som visar sig som alldeles onyttigt eller dåraktigt, alltså helheten, endast är en abstrakt, teoretisk syn, vilket i sin tur i verkligheten betyder: bara är ren – fantasi? De levande väsendenas rent praktiska eller absoluta syn visar alltså världsalltet som absolut nyttigt, som absolut logiskt, medan deras abstrakta syn eller fantasiförmåga visar världsalltet som absolut dåraktigt. Är det inte här lätt att se att det är något som är galet, att det finns företeelser här i jordmänniskans uppfattning som himmelsskriande motsäger varandra. Det är något i väsendets mentalitet som visar att världsalltets mikroskopiska detaljer är hundraprocentigt logiska, vilket innebär att de kulminerar i fullkomligt framträdande, medan det är något annat i samma väsen som visar att världsalltets helhet är hundraprocentigt ologisk, det vill säga kulminerar i dåraktigt eller abnormt framträdande. Men hur kan ett sådant väsen vara identiskt med "fred", när dess livs- eller världsuppfattning och därmed dess sinne är en splittring, en kamp mellan två konträra erfarenheter? Är det inte troligt att man här står inför "krigets" eller "kärlekslöshetens" innersta källa eller ursprung?

Föregående

Nästa