Martinus: Livets Bog, del 4, st 1398

1398. Men hur kommer det sig då att jordmänniskan har denna märkvärdiga inställning till helheten och lokaliteten i världsbilden? Vad är det som är fel? Ja, är det inte kort sagt detta, att jordmänniskan medvetet eller omedvetet ignorerar "livet" bakom världsbilden? Hon är i synnerligen hög grad upptagen, ja, rent av bländad, av världsalltets yta, men själva "livet" bakom denna yta eller bakom världsalltets materiemassor ser hon inte. Därför blir hennes resonemang med nödvändighet just så skriande ologiskt som fallet är. Hon ser att de av helhetens detaljer som hon själv tillräckligt kan överblicka är logiska. Men när dessa detaljer var för sig är logiska, är de ju nyttiga. Och när de är nyttiga, måste de vara kärleksfulla, vilket i sin tur är detsamma som att de är mentalt lysande. Men trots att individen således ser att alla dessa detaljer är mentalt lysande, kan han ändå inte förstå att också helheten måste vara lysande. En kropp som enbart består av lysande detaljer, alltså på sätt och vis av små solar, måste ovillkorligen också själv vara en lysande kropp. En anhopning av solar kan inte vara mörk. En företeelse som enbart består av vita ting kan aldrig framträda som svart. Det är här jordmänniskan i dag gör sitt största mentala fel. Hon ser, som nämnts, att de lokala detaljerna i helheten, så långt hon själv kan överblicka dem, är lysande, men inte desto mindre kommer hon till slutsatsen att helheten är en stor och död eller livlös massa. Ja, den är visserligen formad som en "utvecklingsstege", på vars steg det finns levande väsen, men då dessa väsen inte kan överleva det steg de står på, framstår denna "utvecklingsstege" som en "trappformation" med en rad trappsteg som inget väsen kan gå uppför, eftersom ju ingen kan överleva det steg som det befinner sig på. När människorna ser världsalltet som en mental trappformation, måste det vara någon brist i deras synförmåga, om de inte också kan se något levande väsen som använder denna formation. När de levande väsendena var för sig inte kan överleva det steg som de i dag står på, finns det ju absolut ingen anledning att forma helheten som en "trappformation" eller "stege". Vad gör en "stege" för nytta, när det inte finns något enda väsen som kan använda dess steg? Till vad nytta är ett instrument eller redskap, om det inte finns någon som kan använda det? Är det inte här som jordmänniskans uppfattning haltar? Hon har inte uppfattat det "något" som ska använda "stegen" eller "trappformationens" steg. Det "liv" som ska passera uppför stegen känner jordmänniskan inte till. "Döden" blir därför det dominerande i alla hennes resonemang.

Föregående

Nästa