Martinus: Livets Bog, del 4, st 1400

1400. Att väsendet skulle "dö", betydde alltså att det skulle komma bort från själva verkligheten, själva sanningen. "Osanningen": "döden", livets kontrast, skulle alltså komma att kulminera i dess medvetande. Det skulle bli så upptaget av de "döda" eller overkliga tingen att det skulle mista förmågan att se de sanna, de verkligt levande tingen eller själva livets eviga struktur. Och det går väl inte att förneka att denna gudomliga förutsägelse och bestämmelse till fullo gått i uppfyllelse. Den jordiska människans medvetande eller själsliv eller hennes andes struktur har i allra högsta grad blivit "mystik", blivit till själva kulminationen av övertro. Hon har i dag ätit så länge av "kunskapens träd" (intresset för materien, intresset för skapandet av behagligheter åt sig själv, främjandet av egoismen eller "Kainsprincipen", tillskansandet av nästans fördelar och tillgångar), att hon inte alls har kunnat äta av "livets träd" (dyrkandet och förnimmandet av livet bakom de fysiska materierna, bakom nästans och medväsendenas eller alla de andra levande väsendenas organismer). Medan hon således i högsta grad, ja, ända till kulmination, har utvecklat förmågan att förnimma och forma materien och lägga den under sig, har däremot de sinnen, med vilka hon ska se själva livet eller anden degenererat eller skrumpnat samman till ett så latent tillstånd, att hon inte längre realistiskt kan göra nästans eller sin egen andes eller sitt medvetandes eviga struktur begriplig för sig. Ja, i värsta fall har hon kommit därhän att hon fullständigt förnekar denna andes eviga struktur. Och det är således en tillbedjare av "döden" i stället för "livet" som vi i dag finner i den materialistiskt kulminerande jordiska människan.

Föregående

Nästa