Martinus: Livets Bog, del 4, st 1410

1410. Eftersom detta "något" således är livskärnan, själva "det levande" i alla manifestationer, i alla kroppar eller organismer, och därmed "det styrande" eller "härskande" såväl över materien, över organismerna, över dessas skapelse och tillblivelse, som över deras undergång eller upphörande, så framgår det här också att det levande väsendet består av två ting, nämligen ett "något" och detta "någots" tillkännagivanden, skapelser eller manifestationer, kort sagt "skaparen" och "det skapade". Av dessa två företeelser är det endast "det skapade" som kan vara föränderligt, som kan ha blivit till, och som också kan bringas att förgå, medan "skaparen" omöjligt kan ha blivit till. "Skaparen" är ju "det" som önskar tillblivelsen av "det skapade", tillblivelsen av manifestationen, och på vars viljas bud tillblivelsen sker. Om "skaparen" liksom "det skapade" hade blivit till, på vems viljas befallning, på vems önskan och begär, hade då denna "skapare" blivit till? Eftersom "det skapade", det vill säga alla existerande manifestationer, såväl naturkrafternas som de levande väsendenas, uteslutande kan ha blivit till i kraft av en föregående "skapare", är denna "skapare" alltså tingens absoluta upphov. Och före denna "skapare" kan det absolut inte ha förekommit något annat än ett absolut "intet". Men av ett "intet" kan omöjligt komma "något", liksom "något" omöjligt kan bli till "intet". Detta gudomliga "något", som är tingens upphov bakom alla yttre företeelser, såväl bakom naturkrafterna, solarna, kloten eller stjärnorna som inuti varje levande organism, framträder därmed som en "evig" företeelse, i och med att det inte kan ha blivit till av "intet" och heller aldrig kan bli till "intet". Detta "något" finns således bakom varje form av liv, bakom varje organisms eller kropps tillblivelse och framträdande, och existerar alltjämt efter dess undergång. Kropparnas tillblivelse, framträdande och undergång är alltså bara detaljer i detta "någots" "eviga tillvaro". Utan dessa detaljer skulle denna "eviga tillvaro" aldrig på något vis kunna bli markerad och skulle därmed som "upplevelse" vara en omöjlighet. Men därmed blir det ju plötsligt mening i hela tillvaron. Allt som förut såg ut som en kulmination av blodig orätt eller orättfärdighet, framträder nu plötsligt som kulminationen av "rättfärdighet".

Föregående

Nästa