Martinus: Livets Bog, del 4, st 1414

1414. Men när det levande väsendet således vandrar uppför "utvecklingsstegen", det vill säga genomgår utvecklingens alla olika stadier eller faser, blir ju "utvecklingsstegen" eller kretsloppet i tillvaron ett nytt orubbligt bevis för att livet eller tillvaron är hundraprocentig "kärlek". Vandringen på utvecklingsstegens oändligt eller evigt uppåtgående steg eller spiraler är alltså själva livets kolorit, själva evighetens detaljering och markering för det levande väsendet, vars upplevelse av livet därigenom just blir en upplevelse av "evigheten" såsom identisk med dess eget liv. Kan Gudomen ge sin son en större kärlek än denna: att låta honom få uppleva sig själv högt upphöjd över tiden och rummet såsom identisk med själva "evigheten"? Det levande väsendets liv blir därigenom detsamma som "odödligheten". Tiden och rummet är bara detaljer eller "klockslag" i dess eviga vara. En större mening med själva livet och tillvaron existerar inte och kan aldrig någonsin komma att existera. Hur skulle väl det kunna gå till? Vad kan vara större än "odödligheten"? Och vad kan överleva tiden och rummet med all världens härligheter annat än det levande väsendet i form av "evigheten"? I sanning: endast denna företeelse gör det möjligt för gudasonen eller det levande väsendet att vara "ett med Fadern", att vara "vägen, sanningen och livet" eller att vara "Guds avbild" eller det föremål för andra väsens tro, varigenom de "inte ska gå under utan ha evigt liv".

Föregående

Nästa