Martinus: Livets Bog, del 4, st 1415

1415. Och härmed har vi nått så långt i vårt studium av det eviga livet, att vi sett att det absolut fundamentala i tillvaron är "allkärlek". Vi har sett hur bristande "kärlek till nästan" var den enda absoluta orsaken till allt som innefattas i begreppet "det onda": olyckliga öden, krig och skräck, ja, hela "domedagens" bloddrypande och dräpande manifestationer. Vidare har vi sett att "utvecklingsstegen" med alla sina sfärer och steg likaså är ett grundläggande bevis för den "kärlek", med vilken Gudomen omfattar alla levande väsen. Vi har således sett hur universum uteslutande är en uppenbarelse av "kärlek", och att alla existerande manifestationer enbart är till för att utgöra de ackord, harmonier, toner och klanger som kan göra den totala upplevelsen av livet till den absolut högsta lyckan och saligheten för varje levande väsen. I och med att vi således har sett att de miljonåriga epokerna planmässigt omformat materierna till det för ett högre intellektuellt liv färdiga jordklotet, där betingelser eller möjligheter för manifestationen av "himmelriket" nu i fullaste mått är för handen, och att det enda som således utgör ett hinder för att detta rike fullständigt ska uppenbaras på jorden bara är jordmänniskorna själva, så blir dessa miljonåriga utvecklingsepoker och skapelseprocesser för all framtid orubbligt lysande som "allkärlek". Har inte jordklotet en underbar atmosfär och tempererade zoner med strålande solsken, behaglig värme, de ädlaste frukter och den underbaraste föda? Är inte denna himlakropp i sig själv ett allt överstrålande paradis med sommarvindar, underbara dofter, färger, blomsterfyllda ängar, mörka skogar, snöklädda berg, oaser, öknar, stäpper, prärier, pampas, tundror, vidsträckta polarområden, skummande bränningar, himmelsblå hav, midnattssol, polarnätter och vintermörker, alltsammans under en lysande, värmande och livgivande sol som i guld, purpur och safir färgar de sköna dagarnas gyllene morgon- och aftonhimmel? Således är de yttre, fysiska scenerierna, staffagen och kulisserna för "himmelriket" på jorden färdiga. Finns här inte strålande möjligheter och outtömliga inspirationskällor för intellektualiteten, för konstnärer, författare, diktare, forskare, tekniker och alla övriga representanter för intellektuellt mänskligt kunnande? Kan man tänka sig en större kärlek än den som genom de miljonåriga utvecklingsepokerna har fått de flytande eldmassorna att bli ett sådant eldorado för en intellektualitet som är klädd i kött och blod? I sanning: var finner vi någon "brist på kärlek" i detta allt överstrålande panorama?

Föregående

Nästa