Martinus: Livets Bog, del 4, st 1418

1418. Det är mikroben, som har lämnat den för den själv utstakade banan i universum och därvid mist fotfästet inför det väldiga "kärlekens" element eller universums ledande kraft, som ilar hän över världarna, kloten, solsystemen, och ger stjärnorna och därmed världsalltet liv. När väsendena så dristigt och så talrikt störtar sig över sin nästa, blir detta ett bevis för att den gudomliga skapelseprocessen här ännu inte är färdig. Väsendet kan inte se sin nästas identitet med världsalltets struktur och förstår därför inte att det är denna struktur det angriper med varje form av vrede och indignation. Att den så kallade "heliga vreden" och "rättfärdiga harmen" inte utgör något undantag, är naturligtvis självklart. Men att Försynens skapelseprocess också avser att omforma väsendet i överensstämmelse med denna "allkärlekens" eller världsalltets struktur, så att väsendet därmed garanteras ett permanent högsta, normala välbefinnande, framgår av hela den omätliga massyttring av energi som manifesteras genom utvecklingen av all högre religiös moral. Genom kyrkor, tempel, prästerskap, visa, invigda väsen och världsåterlösare har väsendenas mentala bana fullständigt svängt till förmån för "kärleken till nästan". Det högsta moraliska budet lyder i dag: "Du skall älska din nästa som dig själv, detta är uppfyllelsen av hela lagen." Och överallt där man på ett ganska graverande sätt överträder denna lag, anstränger man sig väldigt för att kamouflera sin överträdelse som "kärlek till nästan". Det är därför som alla kallar en sådan handling för "självförsvar". Det finns ingen som öppet vill tillstå att han begår attentat mot sin nästa. Alla vill gömma sig under argumentet att det är nästan som är angriparen. Det är nästan som har gjort orätt. Man kan således på en mängd områden iaktta att det finns en utomordentligt stark tendens till att utveckla humanitet, som ju är detsamma som "kärlek till nästan". Hela den civiliserade världens lagsystem söker man ju ständigt förbättra i riktning mot humanitet. Man vågar alltså inte öppet vara emot denna humanitet.

Föregående

Nästa