Martinus: Livets Bog, del 4, st 1421

1421. Men är då denna auktorisation så absolut orubblig? Ja, så länge individen mentalt sett lever i fullständig överensstämmelse med sin organbyggnad och tillfredsställandet av denna är en hundraprocentig njutning, så föraktar eller rent av förföljer han varje liten avvikelse härifrån i uppfattning och tänkesätt. Jo, men är det då inte i högsta grad omoraliskt att tänka något annat? Ska inte en man just älska en kvinna och en kvinna älska en man? Står det inte skrivet: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett." Och står det inte också att kvinnan ska erkänna att "Kristus är varje mans huvud och mannen är kvinnans huvud"? Jo, det är riktigt att detta är föreskrivet för jordmänniskorna en gång i en svunnen tid. Det har en gång varit allra högsta ideal. Det hör ju samman med Moselagen, som representerar auktorisationen av hämnd- eller vedergällningsprincipen: "öga för öga, tand för tand". Det är grunden i den normalitet som främjar artens fortbestånd till förmån för den dräpande principen eller den djuriska traditionen. Men den djuriska traditionen är ju bara en serie steg på "utvecklingsstegen". Och vi är ju redan införstådda med att väsendena inte dör på dessa steg, utan vandrar vidare uppför dem. Alltså måste väsendena lämna de olika rikenas traditioner, normalitet eller morallagar. Fisken kan inte i all evighet fortsätta med att leva i vattnet. Den måste liksom sina föregångare en gång lämna vattnet, bli ett väsen som kan leva på land och andas i luften. Men denna förvandling sker inte mirakulöst eller plötsligt. Den kan endast äga rum gradvis under ett växande genom många små och korta utvecklingssteg. Och liksom fisken inte kan bli kvar i vattnet, utan måste bli ett väsen som kan färdas på land och andas i luften, måste varje väsen en gång förr eller senare lämna sitt nuvarande steg.

Föregående

Nästa