1431. Men varför förbannar eller kritiserar och förföljer jordmänniskorna alltså dessa "paradismanifestationer", som dock i realiteten är gudomliga tilldragelser som de själva så småningom inte kan leva utan, ja, som i själva verket har förts in i världen till följd av deras egna begär, deras egen åtrå och längtan? Ja, för att förstå detta måste man ju först göra klart för sig vad en "paradismanifestation" i verkligheten är. "Paradiset" är i själva verket ett uttryck för kulminationen inom vart och ett av spiralkretsloppets sex riken eller tillvaroformer. Denna kulmination i sin tur är det tillstånd, i vilket flertalet av ett sådant rikes individer är i hundraprocentig kontakt med detta rikes lagar. Men eftersom ett mentalt rike, såsom "djurriket", "människoriket" eller något annat av spiralkretsloppets riken, endast utgör ett begränsat avsnitt i kretsloppet, och eftersom de levande väsendena ju ska passera hela kretsloppet, kan de inte bli kvar i ett visst rike. De rör sig alltså utvecklingsmässigt genom alla sex rikena, alltefter begär och mättnad. Således begärde "Adam" och "Eva" att få äta av "kunskapens träd", vilket är "djurrikets" eller den dräpande principens manifestation. Men eftersom de var "ljusväsen" och inte kunde bli "mörkerväsen" eller "djur" ögonblickligen genom mirakel, utan måste utvecklas fram till det "djuriska" tillståndet eller till att hundraprocentigt kunna uppfylla "djurrikets" lagar, måste de under den första perioden av detta rike, där de ännu i stor utsträckning var "ljusväsen", men också till följd av sitt begynnande "ätande av kunskapens träd" eller dyrkandet av materien hade blivit "djuriska" väsen, leva i disharmoni med både "ljusriket" och "mörkerriket". Att komma i kontakt med "mörkerriket" eller "djurriket" var ju målet, var tillfredsställelsen av deras stora begär. Och så länge detta begär inte var tillfredsställt, kunde de ju omöjligt känna sig tillfreds eller lyckliga. Alltifrån den första späda begynnelsen av "ätandet av kunskapens träd" till dess att de helt kunde praktisera "djurrikets" lagar som automatfunktion, måste tillvaron därför i princip utgöra en motsats till "paradiset", nämligen "helvetet".
      Men sedan de hade uppnått fullkomligheten vad gäller att kunna uppfylla "djurrikets" lagar och nått den åtföljande mättnaden av denna manifestationsform eller upplevelsen av "mörkrets paradis", måste deras begär ju bli motsatsen till begäret efter mörkret. Det måste bli begäret eller hungern efter "ljuset". Och allt som kunde stimulera och inspirera till "ljusmanifestation" eller det så kallade "goda", blev moral och auktoriserade ideal, medan allt som ännu utlöstes av "djuriska" tendenser eller manifestationer här måste uppfattas som hämningar för uppnåendet av den fullkomliga "ljusmanifestationen". Det är då helt klart att man inte blev särskilt sympatiskt stämd gentemot de mörka manifestationerna, som ju efter kulminationsområdet endast kunde betraktas som "omoral" och hämningar. Och det är på grund av denna antipati som den bibliska "paradistilldragelsen" nu heter "syndafall" med "orm" och "förförelse eller förledande". Jordmänsklighetens nuvarande moralbegär eller ideal är ju "ljusmanifestationer" i motsats till den bibliska "Adams" och "Evas" begär eller längtan, som just var "mörkermanifestationerna".