Martinus: Livets Bog, del 4, st 1432

1432. Men eftersom väsendena inom en flock eller ett samhälle inte helt befinner sig på samma utvecklingssteg, uppstår längtan efter de nya idealen inte samtidigt hos alla väsen. De nya idealen eller den nya längtan börjar först så smått göra sig gällande hos en och annan av samhällets mest utvecklade individer. Dessa blir således pionjärer för de nya idealen inom sitt samhälle. Och då de övriga av samhällets individer ännu inte nått fram till dessa ideal och begär, utan alltjämt är mer eller mindre tillfreds med de gamla idealen, uppstår det i spiralkretsloppets "mörkerzon" kritik, indignation, intolerans eller förföljelse av dessa flockens eller samhällets pionjärer. Men efter hand som flocken eller flertalet når fram till begäret efter och förståelsen av de nya idealen och därmed börjar förstå pionjärerna eller föregångarna för det kommande nya riket, börjar de hylla eller tillbe dessa väsen eller deras minne. Genom myter och legender blir dessa väsen, som flocken tidigare kanske har korsfäst eller torterat till döds, så småningom till "himmelska" eller "överjordiska" väsen, "helgon" eller "gudar", vilkas efterlämnade ord är "heliga" och auktoritativa. Det var denna princip som förorsakade att Kristus först blev korsfäst och senare tillbedd av flocken eller massan. Man förstod ännu inte de stora ideal, det väldiga moraliska ljus, som Guds sändebud uppenbarade som sitt eget liv och väsen. Men sedan hyllades detta väsen av miljoner och åter miljoner av samhällets eller flockens väsen som en "gudom". Tidigare "visste de inte vad de gjorde". De behärskades ännu av Moselagens stränga ideal eller "djurrikets" mörka, egoistiska vedergällningstendens. Men i dag ropar hela samhället, ja, jordmänsklighetens alla miljoner över hela världen, medvetet eller omedvetet efter "det nya paradiset" eller "himmelriket" i form av en "bestående fred" mellan alla nationer och individer inbördes.
Nu när hela flocken är på väg att nå fram till "himmelrikets" tröskel eller till ett gudomligt rike på jorden, där rätt, humanitet eller kärlek till nästan blir det största bärande idealet, börjar man hylla allt som man menar kan stimulera och befordra denna mentala struktur och därmed verka stabiliserande eller befästande på detta "nya paradis" eller spiralens nästa sfär: "det riktiga människoriket".
På samma sätt som flocken känner antipati mot sina pionjärer för ett "nytt paradis", känner den i mörkersfären också antipati mot de väsen som utgör dess eftersläntrare, det vill säga de väsen som ännu inte nått fram till flockens stadium och därför mer eller mindre hyllar "mörkrets" ideal. Dessa väsen betecknas i värsta fall som "förbrytare", och deras tillvarosfär som civilisationens "undre värld". Men även dessa väsen ska nå fram till flockens ideal och därmed komma i kontakt med dess lagar och föreskrifter. Som vi här har sett, beror antipatin mot "paradismanifestationerna" alltså endast på ett slags födslovåndor eller flockens otillräcklighet inför livets eller världsplanens verkliga struktur. I spiralens "ljussfär" kommer övergången mellan rikena inte att vara av en sådan dräpande natur, eftersom man där har "kosmiskt medvetande" och därigenom helt och fullt förstår denna struktur.

Föregående

Nästa