Martinus: Livets Bog, del 4, st 1433

1433. Vi har redan tidigare i Livets Bog talat om den första "paradistilldragelsen", alltså den i Bibeln omtalade. Vi har sett att den helt och hållet hade sin grund i det förhållandet, att de levande väsendena hade levt så länge i ljusets högsta tillvarozoner, där lagen om kärlek till nästan under omätliga tidsrymder varit "C-vetande" eller automatfunktion, varit något som väsendena följde som en självklarhet, eftersom de faktiskt inte kunde göra annat. Samtidigt som väsendena genom tidigare spiralkretslopp hade gjort kärleken till "C-vetande", blev ju deras vakna, på erfarenheter baserade dagsmedvetna kunskap om hatet och dess verkningar och deras insikt om mörkrets reaktioner, något helt överflödigt. Den visdom som i dag är så nödvändig för jordmänniskan, för att hon med hjälp av den logiskt ska kunna motivera och därmed stimulera sin vilja att ignorera hatet och vreden över någon av nästan förment åsamkad orätt och slutligen uppmuntra till förlåtelse av denna nästa, blev så småningom helt överflödig. I en zon där kärleken till nästan är automatfunktion i alla väsens uppträdande, kan det ju aldrig bli tal om att bygga upp skydd eller "försvarsanordningar". När man inte kan bli förföljd eller överfallen av medväsen, eftersom man av dessa blir älskad lika högt som de älskar sig själva, behöver man ju inte något vetande om hur man ska kunna skydda sig mot det ena eller andra förödande anslaget eller attentatet från nästans sida mot ens person och egendom. I ljusets regioner, som mer precist är detsamma som "den gudomliga världen" och "salighetsriket", vilket i spiralkretsloppet sträcker sig helt in i "växtriket", där det bibliska "syndafallet" började äga rum, behövde man således inte fundera över hur man skulle skydda sig mot "rövare", "fiender" eller våldsmakter eller hur man på det hela taget skulle skaffa sig föda för dagen. Där fanns ingen avund, ingen missunnsamhet, inget habegär, där fanns inget behov av att studera vare sig intellektuella eller ointellektuella metoder att armbåga sig fram på nästans bekostnad. Alla levde här uteslutande för detta enda: att tjäna varandra. Vi ser alltså här i spiralkretsloppet just den livsform, den ljusregion, som jordmänskligheten av i dag alltmer utvecklas till att av hjärtat begära, och detta begär får redan sitt uttryck i ropet efter en "bestående fred". I detta uttryck döljer sig människornas dröm om och innersta längtan efter det stora ljuset eller det en gång "förlorade paradiset". Men i detta "paradis" måste ju all användning av förmågan att skydda sig mot "det onda" eller "mörkret" degenerera och dö. De organiska funktioner som inte används, och alltså inte upprätthålls, måste ju till sist upphöra. Om levande väsen i åratal hålls instängda i en underjordisk grotta, där det inte alls finns något dagsljus, mister de sin synförmåga, och om man binder fast sin arm vid kroppen så att man inte kan röra den, och håller den bunden på det viset i åratal, förlorar den oundvikligen sin rörelseförmåga. Alla organ som blir överflödiga eller inte används dör av sig själva. Sådan är livets lag. Och det är inte så konstigt att väsendena vid utgången från "den gudomliga världen" och "salighetsriket" helt har mist kunskapen och förmågan att orientera sig i "mörkrets" värld. De har här ingen aning om att det finns något som är "ont". De känner inte till lidande av något slag. De är levande automater i ljusmanifestation. Denna ljusmanifestation är alltså inte längre någon vaken dagsmedveten viljeföring, utan den sker helt automatiskt. Det är denna mentala automatik vi känner till som "instinkt". Och väsen vars mentalitet i fullständigt renodlad form behärskas av "instinkten", framträder här i spiralkretsloppet som "växter".

Föregående

Nästa