Martinus: Livets Bog, del 4, st 1434

1434. Att dessa väsen, hos vilka "det kosmiska medvetandet" har blivit utlevt, blivit till "C-vetande", och det fysiska medvetandet från den förra spiralen absolut endast existerar som djupt i ödeselementet slumrande talangkärnor, måste hjälpas i gång utifrån, är lika självklart som att ett litet frö omöjligt kan utveckla sig om det inte får assistans utifrån i form av värme, vatten och jord, så att det kan slå rot och börja spira. Denna värme, väta och näring måste alltså det levande väsendet också mentalt sett få utifrån. Och dess jordmån var alltså världsåterlösningsprincipens impulser, som i Bibelns "syndafallsberättelse" är betecknade som "ormen". Det var ju tack vare "ormens" initiativ som "Evas" och "Adams" slumrande talangkärnor för "mörkermanifestationer" eller kontrasten till "ljuset" kunde börja spira eller gro, för att sedan slå ut i blom. Och så snart "mörkret" bringats att spira, fanns det absolut ingenting som kunde hejda tillväxten, varken Moselagar eller spetsfundiga, juridiska påbud eller maktsystem. Det växte och växte i form av "den dräpande principen" eller "domens dag", vars senaste stora utbrott var det väldiga världsdrama som just har rasat fram över jordens annars så vackra kontinenter och hav, och vars efterlämnade dödsklagan hos jordmänniskorna ännu genljuder i världen mellan de rykande ruinhoparna och askhögarna, de efterlämnade tomma "gaskamrarna" och andra nu övergivna mordinrättningar, alltmedan invaliderna linkar omkring på konstgjorda ben, skramlar med konstgjorda stålarmar och händer, stirrar med blinda emaljögon och i värsta fall ropar till himlen: "Det finns ingen Gud, ingen rättfärdighet. Allt är tillfällighet. Var och en må skydda sitt eget skinn. Var och en är sig själv närmast." I en något mildare form kunde ropet också låta: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig." I sanning, Guds befallning har till fullo blivit verkställd. "Adam" och "Eva" har fått "dö". Jordmänniskan hade blivit ett geni i att förfölja, förgöra eller korsfästa sin nästa och tillbe sig själv som det allena saliggörande. Men det himmelska ljuset släcktes och blev borta. Det levande väsendet hade blivit ett med "döden", hade blivit ett med materien, hade blivit till jord. Det trodde inte alls på någon gudom eller någon levande försyn, liksom det helt hade förlorat tron på sitt eget jags odödliga existens. Hela dess tillvaro var bara ett tillfälligt eller flyktigt nu som oundvikligen skulle möta en evig död, en upplösning i ett evigt intet. Det var ingenting annat än "stoff", "materia", "järn" eller "kemikalier", prisgivet åt förtätning eller upplösning alltefter klimatiska och atmosfäriska förhållanden. Det var bara ett rö som tillfälligt vajade för vinden, en krusning på vattnets yta eller ett flyktigt solglitter på en tillfällig vattenpöl efter en regnskur. Det levande väsendets insikt om sin verkliga, eviga existens har gått under. "Döden" är den helt förhärskande övertron och faktorn i den jordmänskliga gudasonens medvetande. Det levande väsendet i den nuvarande jordiska människans gestalt utgör en grav, i vilken gudasonens förr så strålande, gudomliga eller överjordiska ljuseffekter är begravda. "Adam" och "Eva" är bara lerfigurer, kastade hit och dit av stormen. Kan något väsen komma längre bort från Gudomen och livet? Kan "syndens lön" i högre grad bli "döden"? Kan det levande väsendets "kosmiska väsen" i högre grad bli till ett lik och dess insikt om sig självt i högre grad bli ett med den materia ur vilken det uppstått? Och befinner sig inte ett sådant väsen just i en mental grav, från vilken det åter ska uppstå?

Föregående

Nästa