Martinus: Livets Bog, del 4, st 1435

1435. Vi har härmed sett hur hela utvecklingsprocessen genom livet har fört jordmänniskan nedåt, liksom mot en total okunnighet om sin egen "kosmiska" existens, så att hon i värsta fall anser sig själv endast vara "materia" och tror att hon som denna materia är underkastad början och slut, och därmed endast utgör en helt tillfällig företeelse. Hon är inte längre medveten om, äger inte någon kunskap om sitt "kosmiska" område. Däremot har hon en kolossal kunskap om materien och kan, som vi åtskilliga gånger påpekat, få elementen att arbeta för sig. Hon trycker på knappar, och kraftmaskinerna arbetar och omskapar materien efter hennes önskan och begär. Men sitt eget liv och nästans liv känner hon inte. Hon tänker, handlar och arbetar enbart i "materia". Hennes insikter eller livsfilosofi är endast ett accepterande av "materia". Hon förnekar allt andligt eller allt medvetet liv bakom allting som ligger utanför hennes eget fysiska förnimmelseområde, vilket med andra ord i verkligheten betyder: hela världsalltet. Denna gigantiska företeelse med sina vintergator, stjärnor, solar och klot är endast en samling "död materia", i vilken hon själv representerar det allra högsta uttrycket för medvetet liv eller tankefunktion. Tänk, vilken kontrast till ödmjukheten detta mentala tillstånd här avslöjar! Myggan går omkring och tror att hon är en elefant, tror att hon är livet över livet. Sädesagnarna tror att de kastar boll med vinden. Dammkornet tror att det är världens herre men hyser rädsla för "döden", för "tillintetgörelse". Vid andra tillfällen framlägger man till och med teorier om att jordens och planeternas tillkomst beror på ren tillfällighet, ett slags missöde, eller att hela den väldiga härskaran av stjärnor eller solar som vi ser tindra och lysa på himlen varje natt, inte alls har några planeter. I enlighet med detta skulle allt animaliskt liv, alltså även jordmänniskornas, vara något helt abnormt i universum. Det normala skulle alltså ha varit att det inte alls hade funnits något liv. De väldiga solarnas och stjärnornas omätliga krafter är därmed inte till för att skapa liv, utan befordrar tvärtom en evig, absolut "död".

Föregående

Nästa