Martinus: Livets Bog, del 4, st 1438

1438. Men ett liv som endast är identiskt med "materia" är inte något "liv", det är "döden". Och någon annan "död" finns inte i universum eller världsalltet. Det som är "levande" kan endast vara "levande". "Livet" kan aldrig någonsin "dö", liksom en absolut "död" aldrig någonsin kan bli "liv". De levande väsendena kan, tack vare sin struktur enligt "den treeniga principen", aldrig någonsin bli annat än "eviga" och därmed "odödliga". Att den fysiska kroppen byts ut när den blivit utsliten eller obrukbar, kan ju omöjligt betyda "döden", utan befordrar i stället "livet". Om ett förstört redskap som blivit obrukbart inte byttes ut mot ett nytt redskap eller en ny kropp, kunde ju den funktion som upprätthålls av redskapet omöjligt fortsätta, utan måste upphöra samtidigt med redskapets eller kroppens undergång. Och om väsendets fysiska kropp liksom alla de övriga fem kropparna, som bildar väsendets undermedvetande, inte kunde bytas ut mot nya och friska kroppar allteftersom de blev obrukbara, gamla eller utslitna, måste det levande väsendet verkligen upphöra med att vara "levande", eftersom hela dess förnimmelseförmåga därmed totalt skulle upphöra. Att sådana kroppar byts ut, har ingenting med verklig "död" att göra. Men eftersom jordmänniskan i sitt vakna dagsmedvetande ännu inte kan överblicka detta byte av den fysiska kroppen, utan bara ser den gamla kroppens sammanbrott och väsendets tillfälliga oförmåga att manifestera sig på det fysiska planet, tror hon att detta väsen är "dött", det vill säga upplöst i det stora "intet", på samma sätt som varje materiell företeelse som förgår.

Föregående

Nästa