Martinus: Livets Bog, del 4, st 1439

1439. Men som nämnts, har detta utbyte av kroppar eller den så kallade "reinkarnationen" absolut inget med "döden" att göra. Det är tvärtom i allra högsta grad en anordning, tack vare vilken "livet" kan fortsätta. Den verkliga "döden", alltså den "död" som skulle bli följden av ätandet av "kunskapens träd på gott och ont", är av ett helt annat slag än den "död" som jordmänniskorna begråter genom "sorgehögtider", "minnesmärken" eller "gravstenar". Den sträcker sig genom en lång tillvarozon, ja, är så att säga märkbar i halva spiralkretsloppet och kulminerar som "djurriket". "Döden" är således inte en total upplösning i ett "intet", utan tvärtom en särskild form av upplevelse av "det eviga livet". "Döden" är den kontrast som nödvändigtvis måste upplevas för att man över huvud taget senare ska kunna bli i stånd att uppleva sitt framträdande eller sin närvaro i tillvaron som "oändlig" eller som identisk med "evigheten" eller "det eviga livet". Det är alltså "döden" som är förutsättningen för att man ska kunna uppleva denna eviga tillvaro i form av "timliga" detaljer. Hade det levande väsendet inte förmåga att uppleva "timliga" detaljer, skulle det inte finnas något som kunde markera "evigheten". Om en urtavla inte vore indelad i timmar, markerade med siffror, kunde den ju inte uppvisa dygnets olika tidsavsnitt. Om de levande väsendena inte fick förmåga att uppleva "evigheten" i "timliga" detaljer, skulle den omöjligt kunna upplevas. Och om "det eviga livet" inte kunde upplevas, skulle upplevelsen av "odödlighet" ju också vara en omöjlighet. Men om upplevelsen av "odödlighet" skulle vara en omöjlighet, måste upplevelsen av livet för det evigt existerande "något" forma sig som denna odödlighets kontrast. Och denna kontrast kan ju inte vara något annat än en absolut total eller evig "död".

Föregående

Nästa