Martinus: Livets Bog, del 4, st 1441

1441. Men liksom jaget endast kan uppleva sin absoluta analys genom sin kontrast, nämligen genom "något som inte är absolut", det vill säga alla tids- och rumsföreteelser eller illusioner, så kan det naturligtvis inte heller uppleva sin identitet med evigheten annat än genom dennas motsats, som ju är identisk med samma tids- och rumsföreteelser. Eftersom jaget i sig självt är utan varje tids- eller rumsanalys och endast kan uttryckas som "något som är", är det i sig självt ett namnlöst "något", vilket vi, som läsaren redan känner till, måste kalla "X". Men genom sin skaparförmåga kan det ikläda sig dessa "tids- och rumsföreteelser" och blir då på sätt och vis "ett med dessa", dock utan att för den vise eller invigde förlora sin identitet med evigheten och oändligheten. Det är denna omständighet som gör att inget enda "skapat ting" kan uppenbaras eller förnimmas utan att det, samtidigt som det är "tidsbegränsat", det vill säga underkastat "början" och "slut", också utgör "oändlig" tid, och samtidigt som det utgör ett för sinnena direkt framträdande "begränsat" rum, också i sig självt avslöjar sig som identiskt med "oändligt" rum. Inget "skapat" ting kan således existera utan att avslöja att det rymmer "evigheten" och "oändligheten", även om det i det dagliga livet förnims som det ena eller andra måttet av rum eller tid.
Hur kan då en företeelse, till exempel "ett år", samtidigt visa sig vara identiskt med "evigheten"? Och hur kan ett rymdmått, till exempel "en kubikmeter", utgöra oändligheten? Att evigheten således är närvarande i varje tidsbegrepp och oändligheten i varje rumsbegrepp, visas bland annat genom den omständigheten att varje begränsad företeelse, i rum eller tid, i sig själv är "oändligt" delbar. Exempelvis en "kubikmeter" består ju av två halva kubikmeter. Dessa två hälfter kan i sin tur delas i hälfter, som var för sig också kan delas i två, och så fortsätter det i det absolut "oändliga". Visserligen blir "hälfterna" eller delarna till sist så små att de endast kan uppfattas abstrakt, men detta betyder ju inte att de inte existerar, eller att man med tanken eller hjärnan teoretiskt skulle kunna nå därhän, att man kunde säga att delningarna nu inte längre kan äga rum, därför att delarna blivit så små att de är lika med "intet". Men "något" kan ju omöjligt bli till "intet", liksom "intet" aldrig kan bli till "något". Och hur små delarna än kan tänkas vara, kan de ständigt teoretiskt eller tankemässigt delas vidare i två hälfter. Och detta innebär åter att den "kubikmeter" som vi började dela, i själva verket inte alls var en "kubikmeter", utan ett uttryck för själva "oändligheten". "Kubikmetern" är alltså i absolut mening ett rum, som vi i all evighet kan fortsätta att dela utan att någonsin komma till botten i dess djup. Denna "kubikmeter" visade sig alltså vara ett rum utan någon absolut begränsning. Men ett rum som är utan begränsning är ju själva "oändligheten". Och då "oändligheten" endast kan uttryckas genom begreppet "något som är", har vi ju här kommit fram till själva jaget eller det tidigare nämnda namnlösa "X". "Kubikmetern" var alltså en "begränsning" som var identisk med "oändligheten". Men en "begränsning" som är identisk med "oändligheten" är detsamma som en "illusion".
Exakt detsamma gäller naturligtvis om tiden. Ett år kan ju också delas i två halvår. Två halvår kan i sin tur vart och ett delas i två hälfter, och så fortsätter det i all evighet. Och på så sätt blir "året" eller varje annat tidsbegrepp en "begränsad" oändlighet av tid, vilket alltså betyder: själva "evigheten". Det år som vi började med, utgör således i sig självt "evigheten".

Föregående

Nästa