1446. Tänk, vilka svindlande stora områden av livet eller "det levande" runt omkring individen som han uppfattar som "dött", och vilken mikroskopiskt liten del av samma väldiga livsområde eller universum han uppfattar som "levande". Om till exempel en eller annan liten cell i vår organism betraktade sig själv och sina likställda celler som det högsta och enda "levande" i vår organism, och ansåg att allt det övriga i denna organism endast var "döda" krafter, såsom hjärta, lungor, lever och körtlar eller själva "det levande väsen" som vi med vår samlade organism utgör, så har vi här en bild av jordmänniskans inställning och förhållande till det verkliga eller eviga livet, till Gudomen eller Försynen och därmed till den absoluta, eviga sanningen.
      Liksom den nämnda cellen, om den kunde resonera, skulle påstå att det inte existerar någon människa eller rättare sagt något levande väsen högre än den själv, utan att allt det övriga i den organism som var dess universum endast var "död" materia eller livlösa naturkrafter, så påstår den materialistiska jordmänniskan att det inte finns någon livsform i universum som är högre än hon själv, och att det följaktligen inte finns något liv på andra klot eller i andra världar i världsalltet, som ju är den organism i vilken hon själv utgör en "cell". I sanning: "det döda väsendet" kan endast se "döda ting" och måste därför tillbe "döden" i stället för "livet". Och här förstår man alltså bättre Världsåterlösarens ord, då han säger: "Låt de döda begrava sina döda."