Martinus: Livets Bog, del 4, st 1447

1447. Liksom "dödsriket" behärskar och dominerar den ena halvan av spiralkretsloppet, dominerar och behärskar "livsriket" den andra halvan av samma kretslopp. Denna sistnämnda halva del av spiralen existerar alltså sida vid sida med "dödsriket" eller "djurriket", men är här helt latent eller i sin allra minsta utveckling. Men efter hand som "dödsriket" kulminerat i jordmänniskan, börjar det latenta "livsriket" att röra på sig. Och det är återigen denna rörelse vi känner till som alla de ljusa profeternas och världsåterlösarnas ledning av väsendena fram till "humanitet" och "kärlek till nästan". Det är denna rörelse som nu genom århundraden har gett utslag i de tre stora världsreligionerna: buddhism, islam och kristendom. Det centrala i hela denna rörelse är inte att utveckla jordmänniskorna till "krigare" eller "herrefolk". Allt som innefattas i dessa begrepp tillhör uteslutande mörkerzonen eller "dödsriket". Det är den mentala "dödens" kalla granitväggar som ännu håller väsendena instängda i okunnighetens och naivitetens kalla, kosmiskt medvetslösa sfär. Det absoluta målet för världsreligionerna eller den kosmiska världsimpulsen är ju "den absoluta humaniteten" eller "kärleken till nästan". Allt som arbetar i den riktningen är således ljusets tillväxt eller väsendets befordran ut ur "dödsriket". Det är väsendets kosmiska "uppståndelse" eller återvändande till det verkliga livet. I det livet känner det sig inte längre som "ett med materien" eller "det timliga", eller tror att det är ett "dödligt" väsen. Det vet då att det i sig självt är "evigheten" och därmed tidens, rummets och dödens eviga skapare i sitt eget medvetande, och att det således därigenom är "ett med Gudomen" eller "den evige Fadern". Och det är i denna begynnande uppståndelseatmosfär eller detta begynnande uppvaknande till livet som vi finner den jordiska människan. Samtidigt som det mörka "dödsrikets" kalla och råa detaljer börjar nå sin höstblomstring, börjar en helt ny mentalitet att spira hos jordmänniskan. Denna spirande mentalitet är "det riktiga människorikets" första begynnande vårtecken. Och tiden ilar i väg. Ljuset och värmen kommer närmare och närmare, för att till sist helt överstråla varje enskild jordmänniska, en efter en, med sin värmande, gudomliga sommar, där allt badar i kärlekens strålande ljus. Här finns inte längre någon svartsjuka, någon avund, någon olycklig kärlek. De levande väsendena våndas inte längre i "de olyckliga äktenskapens" gungfly eller kvalfyllda situationer. Här finns inga föräldralösa eller hemlösa barn, prisgivna åt andras nåd och barmhärtighet. Här finns inga som armbågar sig fram på andras bekostnad. Här finns inget slaveri, vare sig kamouflerat eller uppenbart. Här finns inget krig, ingen lemlästning, inget hat, ingen hämnd. Och här finns ingen "död" och därför inte heller någon "dödsfruktan", liksom det inte heller finns någon som våndas i sorg och sjukdom. Och här är det inte längre någon som föds med smärta. Men livet tindrar, strålar och lyser. Alla älskar alla. Och denna kärlek är inte en av rädsla för lagarna inlärd bildningsdressyr eller rutin i hövlighet. Den är inte ett kallt hjärnmässigt uppfyllande av uppställda teoretiska moralbud, med vilka man kan smycka sin egen lilla person och liksom farisén tacka Gud för att man inte är som "andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar …" och därmed kan glädja sig över sin självvalda, egoistiska strålglans.

Föregående

Nästa