Martinus: Livets Bog, del 4, st 1450

1450. I vårt studium av det eviga livet har vi nu kommit så långt att vi kan se att detta liv framträder i två stora kontraster: "ljuset" och "mörkret", vilket här åter innebär "livsriket", där det levande väsendet är "ett med Fadern", känner till sin odödlighet och identitet med evigheten, samt "dödsriket", "den dräpande principens" zon, i vilken väsendet har förlorat sitt kosmiska medvetande och inte känner till sin odödlighet eller identitet med evigheten, utan förnekar Gudomen och tror att det levande väsendet är identiskt med "materien" och därför behandlar sin nästa som dött stoff. Det är denna kosmiskt döda tillvaro som kulminerar i form av krig, mord och lemlästning, och som i en dominerande utsträckning utgör jordmänniskans tillvarozon av i dag. Därför är också detta mörker, denna totala kosmiska okunnighet eller medvetslöshet, det enda absolut konkreta för den gängse jordmänniskan. Men denna tillvaroform har ju enbart till uppgift att hos väsendet skapa ett oundvikligt begär eller en önskan att komma ut ur denna mörka eller döda värld och fram till en mental zon, där väsendena är befriade från alla de disharmonier och lagöverträdelser och åtföljande smärta och lidande som de nu genom en mängd jordeliv har våndats i. Det är uppfyllelsen av denna önskan som betecknas som "en bestående fred".

Föregående

Nästa