Martinus: Livets Bog, del 4, st 1455

1455. Den gång strömmen ännu var en liten bäck, och det sexuella begäret i väsendet inte var starkare än att det med lätthet kunde hålla elden vid liv i en förälskelse i samma sexuella partner under ett helt jordeliv, fanns det ju inte något sexuellt överskott, genom vilket det kunde uppstå begär efter en ny sexuell partner. Parterna fick således riklig tillfredsställelse under hela livet i sitt ägande av varandra. Det fanns alltså i själva verket ingenting att dämma upp för. Det vanliga var därför att äktenskapen fullkomligt och lyckligt höll hela livet ut, ja, till och med kunde fortsätta med stark kraft genom nya, efterföljande jordeliv, varvid "den äktenskapliga kärleken" till sist slutade som "syskonkärlek", vilket gjorde att parterna återföddes som "syskon". När en förlovning verkligen bröts, förblev den svikna parten i många fall en "särling" resten av sitt jordeliv. Bilden av den förlorade partnern var så massiv och stark i väsendets medvetande och inbillningskraften så svag, att väsendet omöjligt kunde neutralisera eller utplåna bilden av den förlorade partnern och därigenom få kraft och dragning till en ny partner. Och om det äntligen lyckades, var den nya partnern i regel bara en skuggbild i förhållande till den förra partnern som man alltså till den grad hade varit "ett" med, att skilsmässan rent av kom att betyda livslång sexuell invaliditet.

Föregående

Nästa