1461. Men är en lovprisning av äktenskapets lycka utifrån ett sådant tillfälligt erotiskt rus helt ärlig? Är inte ett sådant väsen alltför berusat och därmed en alltför partisk domare? Ja, är det över huvud taget någon "domare"? Är det inte snarare endast en sorts glödande "försvarare"? Men vem är denna saks "åklagare"? Ja, finns det i själva verket någon "åklagare"? Nej, inför den stora allmänheten finns det inte någon betydande "åklagare" av en glödande, lyckligt förälskad eller erotiskt berusad författares lovprisning av älskogen i form av skådespel, film, romaner eller berättelser. Att närvara vid uppförandet av en sådan högstämd produkt i form av film, skådespel etc., är i princip som att närvara vid ett slags domstolsscen. Publiken är då "domaren" som "dömer" produkten. Författaren är "försvarsadvokaten". Skådespelet eller filmen är hans "försvarstal". Målet gäller "äktenskaplig lycka" eller "det fullkomliga äktenskapet". Men här upphör likheten med den verkliga, juridiska domstolsscenen, i och med att det som sagt inte finns någon "åklagare". "Domaren" (publiken) får därför sakens alla ljusa sidor belysta, men absolut ingen av dess mörka sidor. Det är ju en "försvarsadvokats" plikt att absolut endast föra fram vad som talar till den åtalades fördel, liksom det är en "åklagares" plikt att endast befatta sig med vad som kan tala till den "åtalades" nackdel. När dessa två väsen i en juridisk domstolsprocess var för sig är helt opartiska gentemot den "åtalade", kan de för "domaren" lägga fram en någorlunda klar bild av den "åtalades" goda och mindre goda sidor. Och utifrån denna bild kan "domaren" sedan bilda sig en rättvis uppfattning, efter vilken han i motsvarande grad kan döma rättvist. Men om det inte finns någon "åklagare", dras endast de goda sidorna fram. Och om då "domaren" accepterar dessa som en relevant bild av den "åtalade" eller av den sak han ska döma i, blir det ju en falsk bild, en bild som framställer saken långt skönare och vackrare än den i själva verket är. Men när inga av väsendets sämre sidor har dragits fram, kan det ju inte vara fråga om "lagöverträdelse" eller straffbelagda företeelser, vederbörande må vara en aldrig så stor "förbrytare". Och "domen" kommer då ovillkorligen att lyda "icke skyldig", vilket ju betyder "frikännande". Vad skulle man säga, om en sådan rättspraxis tillämpades i verkligheten? Ja, skulle man inte i högsta grad förargas? Och skulle inte samhället sjunka ned i anarki och laglöshet? Ett rättsväsen utan åklagare kan ju aldrig bli annat än en parodi på juridik. Men om en rättspraxis efter denna princip skulle verka så löjlig och samhällsupplösande och vara en parodi på rättvisa eller verklig logik, varför skulle då inte en likartad praxis verka på samma sätt i andra sammanhang? Varför skulle inte liknande förhållanden göra sig gällande i den "domstolsscen" som ett filmuppförande eller ett skådespel i själva verket är? Här accepterar allmänheten i mycket hög grad otaliga "domstolsscener" där det uteslutande "döms" utifrån "försvararens" synpunkt, i och med att det inte finns någon "åklagare" i denna "domstolsscen". Alla "domar" måste då här komma att lyda på "icke skyldig". "Domaren", alltså publiken, blir endast presenterad för "sakens" eller "målets" (det äktenskapliga samlivets) allra rosenrödaste och ljusaste sidor, alltså de sidor som är uttryck för och inspirerade av författarens överdimensionerade glädje över sitt tillfälliga förvärv av en för honom särskilt passande sexuell partner. I ett sådant erotiskt rus får han en överdimensionerad föreställning om äktenskapets underbara idyll, eller hur det unga paret, "hjälten" och "hjältinnan", efter många motgångar med skurkar, rivaler och trångsynta föräldrar, gammaldags traditioner, religiös fanatism osv., osv. till sist får varandra och svär varandra "evig trohet", får många barn och lever lyckliga i alla sina dagar.