Martinus: Livets Bog, del 4, st 1465

1465. Nationernas regeringar och ledande personer anser således i stor utsträckning att det är mycket viktigare att bygga överdimensionerade lyxrådhus eller administrationspalats än att skapa en absolut garanti och säkerhet för artens fortbestånd. Detta blir ju uppenbart genom att de ännu inte i någon överväldigande grad upptäckt sitt ansvar på detta område och därför inte heller i tillräcklig utsträckning har någon pliktkänsla där. Om en arbetare och hans hustru har åtta, tio eller tolv barn, är detta inte något som de ledande hyser någon levande och vaken känsla för. Dessa tolv små nya individers existens är helt prisgiven åt två fattiga föräldrars ofta ganska hopplösa ekonomiska chanser eller möjligheter. Ja, staten träder naturligtvis in och beviljar fadern en viss skattelindring och erbjuder i somliga fall så kallad "socialhjälp", vilket i själva verket bara är ett finare ord för "fattighjälp". Men är det inte vanhedrande för staten eller samhället att sörja för släktets fortbestånd på detta nästan snikna sätt? Att staten på så sätt, om än indirekt, försummar varje sådant barns födelse eller inkarnation i världen, är en helt hednisk tradition, ja, rent av en reflex från det djuriska tillstånd då väsendena hade en benägenhet att äta sin egen avkomma. Vilken uppgift i statens tjänst är större än det föräldrapars som har satt ett antal barn till världen och därmed genom sitt eget kött och blod skänkt staten eller mänskligheten dessa nya, friska individer? Har de inte uppfyllt en av de förutsättningar, utan vilka vare sig mänskligheten eller staten kan bestå? Är det inte sådana föräldrar som den kan tacka för sin fortsatta existens eller tillvaro? Men varför störtar den då sådana människor ut i proletariat, armod och fattigdom genom att inte i tillräcklig grad vilja kännas vid sitt släktskap med de två människornas avkomma, utan i stället bara tilldelar dem ett slags kränkande "nådebröd" i form av ovannämnda "fattighjälp"? Ja, är inte svaret ganska enkelt? Dokumenterar inte staten med detta sin andliga oförmåga, sitt själsliga spädbarnstillstånd. Staten är alltså i själva verket en mycket "ung individ". Den låter alltjämt sin existens och sitt fortbestånd befordras av sitt köttsliga upphov, på samma sätt som spädbarnets existens befordras av föräldrarna. Men liksom barnet växer till mogen ålder, kommer också staten att nå förbi sitt barnstadium och förstå, att den är myndig och stark nog att själv sörja för sitt eget fortbestånd och sin existens. Den kommer då inte längre att blint låta sitt släktes förökning och fortlevnad ombesörjas gratis av föräldrar som måste slita sig till döds i träldom och hållas nere i proletariat endast därför att de uppfyller naturens sexuella betingelser för släktets fortbestånd.

Föregående

Nästa