Tillbaka till startsidan
Livets Bog, del 4
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram
Staten kommer att få erfara att det är en livsbetingelse för den själv att ställa sig solidarisk med föräldrarna i fråga om ekonomin för barnens förplägnad och därmed ta sin del av ansvaret för samhällets eller statens fortbestånd
1468. Staten kommer alltså så småningom att få erfara att det är en livsbetingelse för skapandet av den absolut fullkomliga kulturen, alltså statens själsliga och kroppsliga hälsa, att den ställer sig solidarisk med föräldrarna när det gäller utgifterna för statens förökning eller vidareutveckling av dess kroppsliga eller organiska liv och därmed dess själsliga välbefinnande. Hur ska en stats organiska eller kroppsliga vidareutveckling kunna bli fullkomlig och sund, när den egoistiskt och vårdslöst låter de själsliga och kroppsliga områden försvagas, genom vilka dess liv uteslutande befordras? Att det därvid uppstår politiska och religiösa stridigheter, krig och lemlästningar, brottsliga tendenser etc., är ju en självklar följd. Det är själva livets egen kamp eller uppror mot statsorganismens försummelse. Och denna försummelse ligger alltså i att man ignorerar det allmänt kända faktum att släktets förökning, som nämnts, huvudsakligen försiggår i de kretsar av samhället som har sämst råd att ha barn. Det har ju länge varit allmänt känt att statens tillväxt eller dess födelseöverskott omöjligt kan befordras av de intellektuella kretsarna, överklassen eller aristokratin, där "ett-" eller "tvåbarnssystemet" kan sägas vara allmänt rådande. Släktets förökning är således hänvisad till proletariatet eller den ekonomiska underklassen. Och så länge en stat eller ett samhälle inte lyckats höja denna ekonomiska underklass upp ur proletariatets och fattigdomens famntag till en fullkomlig, intellektuell kulturs ekonomiska harmoni och det åtföljande själsliga och kroppsliga välbefinnandet för dess avkomma och därmed dess livskälla, har detta samhälle ännu inte nått den verkliga "kulturstatens" nivå. Det är fortfarande i utomordentligt stor utsträckning bara ett samhälle av "okunniga naturmänniskor". "Kultur" är ett förhastat uttryck så länge staten, samhället och de enskilda individerna ignorerar, försummar eller rent av livsfarligt förföljer sin egen avkomma och därmed saboterar reinkarnationen och sitt eget eviga liv.
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram