Martinus: Livets Bog, del 4, st 1470

1470. Det är förståeligt att man i viss utsträckning funnit på fosterdråp och befruktningsförebyggande åtgärder för att därigenom skydda sig mot det ekonomiska tryck som föräldraskapet i många fall utsätter väsendena för. Men att göra dessa företeelser till fullständigt legala eller auktoriserade hjälpmedel i kampen mot fattigdomen, är ett oerhört brott mot naturens lagar, har en förödande inverkan på släktets fortbestånd och är endast till fördel för staten i dess strävan att undfly sitt ekonomiska ansvar för alla barnafödslar eller för en politik som går ut på att ju färre barn "fattigfolk" får, desto bättre är det, för desto mindre utgifter blir det för staten. Och ju mindre utgifter staten har, desto lägre blir de skatter skattebetalarna behöver betala. Och eftersom de största skattebetalarna ju är de som utgör den ekonomiska överklassen, alltså det område inom samhället som nästan inget födelseöverskott har, blir det således till gagn för denna klass att man legaliserar fosterdråp eller någon annan form av sabotage mot artens eller släktets fortbestånd. Ett mer fullständigt sabotage mot jordmänsklighetens fortbestånd kan väl knappast utövas. Man undergräver den del av samhället som har förmåga att befordra det för samhällets fortbestånd så livsviktiga födelseöverskottet, till förmån för den del av samhället som nästan helt saknar denna förmåga. Som man ser, skulle jordmänskligheten i själva verket utrota sig själv, om det inte fanns en högre makt, inför vilken dessa olyckliga omständigheter endast är tillfälliga led i en stor gudomlig världsplan som går ut på att höja denna mänsklighet upp till den totala fullkomlighetens sfär. Men detta fritar ju inte staten eller individen från följderna av deras pågående sabotage mot reinkarnationen eller livet. Såväl staten som individen måste därför ta följderna av de situationer som de skapat till hjälp eller gagn för sin lagöverträdelse och sin flykt från ansvaret och plikten.

Föregående

Nästa