Martinus: Livets Bog, del 4, st 1482

1482. Däremot blir det ett "brott" att göra propaganda för "befruktningsförebyggande" åtgärder som ett medel mot fattigdomen. Om staten till följd av en ofullkomlig ekonomisk administration och den därigenom uppkomna fattigdomen indirekt tvingar individerna att tillgripa "befruktningsförebyggandet", är detta emot lagen om kärlek till nästan och därmed en överträdelse av livslagen. Likaså är det emot naturens lagar om "befruktningsförebyggandet" praktiseras av väsen som inte av kroppsliga hänsyn är olämpliga att föda barn, eller som mentalt sett inte är olämpliga som uppfostrare eller förmyndare för barn, och som inte heller på annat sätt har en högre moralisk uppgift att fylla. Om väsen som är lyckligt gifta och har det ekonomiskt gott ställt och kroppsligen och mentalt är väl ägnade att föda barn och ha hem, men av en eller annan egoistisk, materiell anledning, till exempel de olägenheter eller besvär som är förbundna med detta, eller kanske på grund av en onaturlig sparsamhet förhindrar befruktning eller havandeskap, så är detta naturligtvis också att vara kärlekslös mot sin nästa, som i det här fallet är det diskarnerade väsen som skulle ha blivit deras barn om befruktningen och havandeskapet fått äga rum. I sådana situationer är "befruktningsförebyggande" en överträdelse av livets grundlag.
"Befruktningsförebyggande" är alltså inte något som bör användas av alla föräldrar och vid varje sexuellt samlag. Det är skapat av lagen om kärlek till nästan och ska därför endast användas i dess tjänst. Om det däremot används i egoistiskt syfte, av vad slag det vara må, så är det en överträdelse av livslagen. Såväl "befruktningsförebyggande" som "havandeskapsavbrytande" kommer alltid att vara en "förbrytelse" i situationer, där det inte kan sägas att de är "ett nödvändigt ont" eller det enda som kan avvärja ett absolut "större ont". Och "ett större ont" kan i detta fall endast föreligga i en situation som skulle innebära att födandet skulle leda till död eller lemlästning för modern. "Havandeskapsavbrytande" kan således absolut endast vara berättigat i de fall då det tillgrips uteslutande för att rädda moderns liv, därför att hon av organiska eller kroppsliga skäl inte kan föda under normala omständigheter. "Befruktningsförebyggande" kan däremot vara berättigat i alla de fall då det – vilket också är naturens mening – enbart är ett medel att förhindra barnafödslar i situationer, där det är omöjligt för föräldrarna att garantera eller skapa ett fullkomligt naturligt eller normalt "föräldraskap" åt barnet. Att sätta ett barn till världen i en situation, där föräldrarna inte kan gifta sig eller på annat sätt få till stånd ett beskyddande samliv kring barnet och leva med detta som centrum eller föremål för sin gemensamma kärlek och sitt gemensamma intresse, är ju detsamma som att prisge det lilla väsendet åt helt främmande människors godtycke. Det är bättre att förebygga en "befruktning" än att som en följd av sexuell tillfredsställelse föra ett litet diskarnerat väsen över på det fysiska planet utan att i absolut mening kunna bli dess far eller mor och vara de av naturen bestämda fysiska skyddsänglarna för barnet. Har man inte förutsättningar att uppfylla denna absolut oavvisliga förpliktelse som följer på befruktningen, måste det vara ett mindre "ont" att förhindra "befruktning" än att inte göra det.

Föregående

Nästa