Martinus: Livets Bog, del 4, st 1499

1499. Ja, det är naturligtvis riktigt att jordmänskligheten ännu inte ser sig i stånd att upprätthålla ordning eller beskydd mellan väsendena inbördes utan hjälp av "straffprincipen", som i själva verket bara är detsamma som en av staten eller samhället auktoriserad "hämndprincip". Men varför skulle inte denna tillvaroform vara enbart ett tillfälligt steg i jordmänsklighetens utveckling, ett övergångsstadium, liksom alla andra föregående stadier och epoker i det levande väsendets mentala växande eller tillblivelse på det fysiska planet? Är det inte troligt att det är Försynens avsikt att göra den jordiska människan fullkomlig, liksom den gjort allt annat fullkomligt? När Gudomen genom de väldiga utvecklingsepokerna och miljonåriga tidsavsnitten har förvandlat ett glödande eldhav till den så strålande inrättade, färgrika värld som vårt klot är med sina många rika förutsättningar för en paradisisk tillvaro, tror man då inte att det är meningen att också jordmänniskorna ska omformas så att de kommer i kontakt med dess rika möjligheter till ett gudomligt liv, som på det sättet har skänkts dem, i stället för att de, som nu är fallet, ska sabotera dessa möjligheter och därigenom göra denna sköna värld till en samling fängelser, sjukhus och ruinhögar samt en stor del av jordmänskligheten till en samling invalider, psykopater och psykiskt funtionsnedsatta? Är det inte uppenbart att den jordiska människan i sitt nuvarande tillstånd absolut inte är ett färdigt väsen och därför ännu inte passar in i alla de möjligheter till en fullkomlig tillvaro som själva klotet i rent av överdådiga mängder uppenbarar? Väsen som saboterar själva förutsättningarna för skapandet av sin egen absoluta välfärd och därmed gör livet eller tillvaron till en jämmerdal, till ett "helvete" i stället för ett "himmelrike", kan omöjligt med rätta betraktas som fullkomliga väsen. De kan på sin höjd betecknas som foster i det paradisiska tillstånd som jordklotet sedan länge står färdigt att bjuda dem. Och då förutsättningen för att få ta emot detta erbjudande uteslutande heter "kärlek till nästan", måste jordmänniskan alltså betraktas som ännu inte färdig i samma mån som hon visar brist på denna form av kärlek. I samma mån som väsendena saknar "kärlek till nästan", lever de alltså i ofullkomliga och mordiska tillstånd med fängelser och straffdomar, med olyckor och lidanden, med frosseri och armod, med vrede och hat, med invaliditet, tortyr och avrättning.

Föregående

Nästa