1502. Jämfört med djuret är jordmänniskan kolossalt degenererad, medan hon samtidigt å andra sidan har utvecklat kolossala andliga förmågor, förmågor som djuren inte har, och som därför höjer henne över djurens mentala sfär. Hos jordmänniskan finner vi alltså väsenstillstånd som ligger högt över de gängse förmågor som kännetecknar djuren, samtidigt som själva de djuriska förmågorna, det vill säga anlagen att dräpa, har drivits fram till en fullkomlighet eller genialitet som gör henne till en demon, för att inte säga "djävul" eller den största motsatsen till "Guds avbild". Den jordiska människans mentalitet eller medvetande är således skådeplatsen eller området för en medvetandelinje som har nått sin kulmination och därför inte kan komma längre i uppåtgående tillstånd, varför den måste degenerera, samtidigt som det inom detta område finns en medvetandelinje som är i sin första början. Samtidigt som detta blir en realitet för forskaren, framgår det klart att den jordiska människan är ett färdigt väsen med avseende på den linje som nått sin kulmination i hennes medvetande, medan hon däremot är ett svagt begynnande väsen med avseende på den medvetandelinje som är i sin första början. Den gudomliga viljan eller livets mening när det gäller den jordiska människan avslöjar sig därmed för den utvecklade forskaren. Då den kulminerande och därefter degenererande medvetandelinjen hos jordmänniskan är den djuriska eller dräpande principen, den princip som saboterar själva livet genom att betinga att det levande väsendet ska dräpa för att kunna leva, och då den begynnande nya medvetandelinjen betingar det motsatta, nämligen att ge liv i stället för att sabotera liv, vilket sker genom att man långt hellre vill ge än få, eller att man älskar sin nästa som sig själv och därmed hellre själv vill bli dräpt än att nästan ska dräpas, så blir det därigenom uppenbart hurdan strukturen för det nya väsendet ska vara. Gudomens eller Försynens avsikt med den jordiska människan är således oundvikligen att forma henne till ett väsen som är hundraprocentigt till fördel för livet. Och detta kan ju omöjligt göras på annat sätt än genom att låta de djuriska eller livssaboterande förmågorna degenerera och de livsuppbyggande förmågorna utvecklas.
      Det är inte så märkligt att den degenererande djuriska livslinjen så småningom har blivit uppfattad som "det onda" och den begynnande nya linjen som "det goda", och att religion, moral, politik och juridik alltmer förändras till förmån för den nya medvetandelinjen. Och det är samma förhållande som leder till att man mer och mer söker kamouflera sin angreppsnatur som en försvarsnatur, och att ingen krigförande makt vill medge att den är angriparen eller krigsutlösaren, liksom att alla stridande parter uppger "den eviga freden" eller ett högsta ideal till förmån för freden som orsak till sina krigiska framträdanden. Alla inom den intellektuella delen av jordmänskligheten är således i dag mer eller mindre medvetna om denna jordmentalitetens utstakade bana fram mot antidråptillståndet eller avskaffandet av den dräpande principen till förmån för utvecklandet av kärleken till nästan eller skapandet av den absolut fullkomliga tillvaroformen.