Martinus: Livets Bog, del 4, st 1517

1517. Men för att detta polis- eller rättsväsen ska kunna komma till stånd, måste ju de som i dag besitter den största makten överlämna denna makt till rättsväsendet. Och världen har då också kommit så långt fram i utvecklingen och uppfyllelsen av den gudomliga skapelseplanen, att det i själva verket inte längre råder en hundraprocentig ovilja staterna emellan att ge ifrån sig denna makt. Men att det ändå är så svårt att etablera en världspolis, beror helt och hållet på svårigheten att skapa en överenskommelse mellan staterna inbördes, som kan vara solid nog att ge varje stat ett skydd som kan ersätta eller överflödiggöra det egna skydd som man genom sin militär, flotta och här har kunnat upprätthålla, men som man måste ge avkall på till fördel för en världsöverhet, när en sådan ska komma till stånd eller skapas. Man förstår alltså här lätt hur svårt det måste vara för en enväldig stormakt att plötsligt lämna ifrån sig sin diktatoriska makt och myndighet. Det är inte så mycket militära eller rovgiriga överfall eller expansionssträvanden från andra staters sida de fruktar, för sådana är ju uteslutna när det finns en världsöverhet, utan mer förlusten av en del av de stora förmåner på andra staters bekostnad, som de tack vare sin överlägsna makt har kunnat åtnjuta. Om de lämnade ifrån sig makten till en världsöverhet, skulle de ju inte kunna vara säkra på att denna överhet, när den fick tillräcklig makt, skulle acceptera upprätthållandet av sådana förmåner. Tvärtom skulle den ju inte kunna fylla sitt syfte utan att skipa lika rätt åt alla. Som rättsskydd kan den ju inte bestå som en partisk institution. Stormakten kan därigenom riskera att få vidkännas stora, för den själv ofördelaktiga förändringar både beträffande landgränserna och utnyttjandet av underkuvade folk eller lydstater. Om förhållanden råder som världsöverheten finner orättvisa, kommer den givetvis att ändra på dessa förhållanden. Om det finns förtryckta folk som det måste anses rättvist att göra till självständiga folk, kommer världspolisen naturligtvis inte att tveka att se till att denna rättvisa uppfylls. Att detta inte blir till förmån för vederbörande stormakt, är ju uppenbart. Men eftersom den har gett ifrån sig sin makt till polis- eller rättsväsendet, står den ju maktlös inför en sådan förändring, på liknande sätt som en förbrytare, vars gärningar har uppdagats och stoppats av polisen. Att det är denna omständighet som djupast ligger till grund för svårigheterna att skapa en världsöverhet eller ett folkförbund, har länge varit ett faktum för den utvecklade forskaren i medvetande. Men givetvis bedömer inte dessa stormakter situationen på samma sätt som vi gjort gällande här, utan betecknar i stället ett sådant rättmätigt ingrepp i sina fördelar som "orättvisa". Stormakternas rädsla att förlora sina fördelar och deras olust att lämna ifrån sig något av sin makt till förmån för andra stater är således det största grundläggande hindret för skapandet av en världsöverhet. Därför blir det alltmer ett uppenbart faktum att avlägsnandet av detta hinder snarare är en utvecklingsfråga än en diktatorisk maktfråga.

Föregående

Nästa