Martinus: Livets Bog, del 4, st 1518

1518. Och liksom självtäktens eller den starkares rätt inte ständigt kunde förbli den fullkomliga moralen bland nationernas enskilda individer, kan självtäktens eller den starkares rätt inte heller förbli den riktiga moralen för nationerna eller staterna inbördes. Utvecklingen kommer att föra med sig att människorna ropar efter en högre rättvisa eller moral än den som passar för djuren, den starkares egoistiska självtäkt. De kommer att ropa efter den verkliga rättvisan, nämligen den, där makten och rättvisan blir till en oupplöslig enhet. De kommer att upptäcka att ett väsen, i vilket makt och rättvisa inte blivit till en odelbar enhet, inte är en verklig eller fullkomlig "människa", utan alltjämt ett "djur". Och efter denna upptäckt dröjer det inte länge innan man också upptäcker att ett folk eller en nation, vars förhållande till andra nationer och folk inte utgör denna oskiljbara enhet av rättvisa och makt, vilken i verkligheten är detsamma som "kärlek till nästan", inte är ett "människorike", utan ett "djurrike". Att det inte kan bli en "bestående fred" inom ett "djurrike", där livsbetingelsen är att "hellre få än ge", och där det därför också är en livsbetingelse att föra en ständig kamp till skydd mot den maktöverlägsna nästans tillämpning av denna princip, ter sig helt naturligt för den utvecklade iakttagaren.

Föregående

Nästa