Martinus: Livets Bog, del 4, st 1526

1526. Som vi sett, har den jordiska människan inom civilisationen kommit så långt i sin förvandling från "djur" till "människa", att hon börjar uppträda individuellt. Hennes mentalitet är inte som hos djuret eller den primitiva naturmänniskan enbart "flockmedvetande", enkelriktat och undertryckt av flockens vilja, som är inkarnerad i en hövding, ledare eller diktator. Även om jordmänniskan på ett stort område alltjämt saknar eget medvetande och på detta område enbart företräder flockens medvetande, flockens syn på religion eller materialism, och lever i flockens auktoriserade uppfattning av seder och bruk, finns det dock i hennes inre starka individuella krafter som börjar röra på sig. Det är dessa individuella krafter som inte kan komma till uttryck under en kollektiv enkelriktning av mentaliteten, det vill säga där det i förväg finns en bestämd gräns dragen för vad en individ får tänka och inte får tänka. I en flock eller ett samhälle där allt som går emot detta, eller som ligger utanför detta område, blir brutalt nedslaget eller tillintetgjort och dess upphovsman mördad, dräpt eller torterad, finns det absolut ingen möjlighet till utveckling. Ett sådant samhälle kan aldrig någonsin bli ett verkligt fullkomligt kultursamhälle, eftersom man ju dräper eller saboterar alla de nya individuella tankar eller impulser och föreställningar som ensamma är en förutsättning för dess förnyelse. Endast i samhällen där individerna alltjämt uppträder i de ursprungliga två könens renodlade, råa maskulina och feminina form, och där parningstillståndet för han- och honkön ännu liksom hos djuren kan inspirera och upprätthålla den tillräckliga livsglädjen i det dagliga livet, är diktaturen ännu inte någon olägenhet för individerna, eftersom deras tankar ju inte sträcker sig till det av diktatorn och flocken förbjudna området, utan den är till och med den absolut sanna lyckan för dessa väsen. Helt annorlunda ställer det sig för individen när hans individuella natur, hans begynnande självständiga tänkande i sitt inre, börjar komma till uttryck. Detta individuella tänkande är ju en mental horisontutvidgning och kräver därför plats. Det är en sådan mental horisontutvidgning som efter hand blivit till det vi kallar "konst" eller "vetenskap".
Dessa faktorer har alltså helt och hållet sin rot i individuellt tänkande och utgör den manifestationsyttring som skiljer jordmänniskan från djuret. Och i samma grad som jordmänniskan alltmer kan manifestera ett självständigt uttryck för konst och vetenskap, blir hon alltmer en verklig "människa". Och då det är denna utvecklingsprocess som är den absolut dominerande hos jordmänskligheten, förstår man hur hopplöst omöjlig diktaturen har blivit för denna mänsklighet. Endast all världens människor förenade i en vittgående eller allomfattande "demokrati", kan skapa den absolut verkliga världsfreden.

Föregående

Nästa