Martinus: Livets Bog, del 4, st 1531

1531. Och all denna gudomliga härlighet, hela denna allt överstrålande uppenbarelse av himmelskt ljus, den allt omfamnande inbördes kärlek som då ska råda mellan väsendena, betingas alltså helt av att varje enskild jordmänniska inser vilket stort hinder och vilken hämsko hennes djuriska eller "antihumana" natur i dag utgör för tillfredsställandet av hennes djupaste eller innersta drömmar om ideal eller mental längtan.
Vi har här genom våra analyser visat att moral och kärlek till nästan måste vara identiska. Varje form av moral som inte är förenlig med kärlek till nästan är ett falsarium, en avväg från ljuset, och leder ovillkorligen sitt upphov in i mörkret, in i olycka och lidande. Vi har således här i Livets Bog visat att den absoluta roten till allt det så kallade "onda", till "mörkret" eller "helvetet", endast är kärlekslösheten mot nästan. Vi har genom våra kosmiska analyser gett ett uttömmande material för intelligensen och gjort insikten om denna kärleks absoluta nödvändighet tillgänglig för förståndet. För den utvecklade läsaren blir livets stora facit eller bud om kärlek till nästan genom dessa analyser inte längre en trossak, utan ett orubbligt vetande. Kärleken till nästan, det vill säga till medväsendena och omgivningen, blir lika självklar som förståelsen av att roten till alla jordmänskliga olyckor och lidanden enbart ligger i den del av jordmänniskans medvetande som utgör hennes djuriska urtillstånd och betecknas som det "onda". Den jordiska människan är således alltjämt på en gång "djur" och "människa". Att det inte är utvecklandet eller vidmakthållandet av "djuret", utan av "människan" i jordmänniskan, som är den absolut ofrånkomliga moralen för detta väsen, har vi härmed genom livet och naturen själv orubbligt bekräftat.

Föregående

Nästa