Martinus: Livets Bog, del 4, st 1534

1534. Den "död" som vi i det föregående nämnde såsom utgörande hälften av spiralens kretslopp, är av en helt annan natur. Den utgör i sig själv en verklig utplåning av medvetande. Den förminskar det levande väsendets vetande, varvid det degenererar, blir primitivt, naivt och okunnigt. Ja, från att ha varit medvetet om sin egen odödlighet och sitt varande ett med Fadern, och ha upplevt sig självt som höjt över tid och rum, sjunker väsendet ned i ett livsupplevelsetillstånd, där det fullständigt har förlorat sin kosmiska klarsyn och tror att dess innevarande fysiska liv är det enda liv det har upplevt, och att det, när detta liv tar slut, ska upphöra att existera. Det tror sig självt vara materia, underkastat slumpartade krafter, ja, offer för naturens tillfälliga nycker och andra väsens godtycke. Det har ingen aning om att det är sitt eget ödes verkliga herre och därför självt är upphovet till sina eventuella lidanden och besvärligheter, och att detta primitiva tillstånd just är baserat helt och hållet på "okunnighet" som åter är detsamma som "förlorat kosmiskt medvetande". Det vet därför inte heller att detta "förlorade kosmiska medvetande" eller den "okunnighet", som följaktligen behärskar individen, är den verkliga "döden" eller det tillstånd som skulle komma över "Adam" eller det levande väsendet till följd av ätandet av "kunskapens träd på gott och ont". Då detta ätande är detsamma som intresset för materien, har denna hunger blivit så stark i "Adam" eller det levande väsendet, att den helt har bedövat dess ursprungliga kosmiska medvetande eller verkliga vetande om dess odödliga själv eller jag och världsalltets innersta struktur. I sin okunnighet och med starkt begränsade sinnen kan väsendet endast förnimma sig självt som ett med materien, ett med det timliga, det förgängliga. Ja, väsendet känner sig till och med som "ett med döden" i stället för som "ett med livet".

Symbol nr 12

Livet och döden

Föregående

Nästa