Martinus: Livets Bog, del 5, st 1772

1772. Vi finner då också på denna långa väg i utvecklingen en mängd skilda former av livsupplevelser. Var och en av dessa upplevelser representeras alltså av den speciella fysiska kropps- eller organismart som den är upplevd igenom. Varje sådan livsupplevelseart utgör en medvetandesfär, som återigen är detsamma som en tankesfär. En tankesfär är således detsamma som en sfär av livsbilder, i och med att varje tanke är en mental eller psykisk bild. Denna genom organismen eller kroppen upplevda psykiska tanke- eller bildsfär åter är detsamma som individens medvetande. Och det åtföljande själsliga tillståndet, som utgör individens psyke, är återigen detsamma som hans "ande". Då dessa tankebilder kan vara falska föreställningar, likaväl som de kan vara bilder av absolut orubbliga fakta, kan man indela medvetandet i två slag av psyke. Eftersom det ena slaget av psyke således rymmer overkliga eller falska föreställningar, vars fundament alltså är övertro, måste vi kalla detta slags psyke för individens illusoriska livsupplevelse. Hela hans härpå baserade mentalitet, medvetandesfär eller livsbildspanorama är alltså illusorisk eller overklig. En individ med ett sådant psyke är inte i kontakt med sanningen. Hela denna sida av hans mentalitet eller psyke är uttryck för en form av livsupplevelse, i vilken hans absoluta vetande om sig själv eller det levande väsendets sanna, eviga eller odödliga och därför över tid och rum höjda identitet befinner sig på sitt mest elementära stadium. Det levande väsendets absolut sanna medvetande är här av så svag eller ringa kapacitet, att det inte alls kan tränga igenom till individens vakna dagsmedvetande. Det som rör sig i detta dagsmedvetande kan därför inte vara något annat än företeelser som hänger samman med självbevarelsedriften. Andra tankebilder eller föreställningar kan i bästa fall bara existera som nebulosor eller dimbildningar. De är lika flyktiga som molnformationernas konturer och detaljer på himlen. I detta medvetandetillstånd eller denna tankesfär är det levande väsendets livsupplevelse i själva verket inte någon livsupplevelse, utan en "dödsupplevelse". Att leva och existera och inte alls känna till något om denna sin över tid och rum och därmed över all materia framträdande eviga existens och upphöjda identitet med evigheten eller Gudomen, är detsamma som att – så långt denna okunnighet sträcker sig – vara "död". Och här står vi då inför den enda företeelse i universum och evigheten som kan betecknas som "döden". Vad kan väl representera "döden" mer än den totala okunnigheten om det verkliga livet och dess fundamentala facit? Och vad kan representera "livet" mer än väsendets vakna dagsmedvetna, självupplevda, absoluta vetande om sin egen högsta identitet som livets och därmed tidens och rummets herre, sin identitet med evigheten, genom vilken väsendet är ett med den evige Fadern eller världsalltets Gudom? Att det första medvetandetillståndet existerar, har ju länge varit ett allmänt känt faktum, i och med att alla levande väsen i den jordiska utvecklingssfären just representerar detta tillstånd, alltifrån de lägsta djurarterna fram till den jordiska människan. Ja, det kulminerar ju i den hundraprocentigt materialistiska gudsförnekaren eller förnekaren av alla andliga eller över- och underfysiska ting eller detaljer.

Föregående

Nästa