Tillbaka till startsidan
Livets Bog, del 5
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram
Varför kärleken till nästan är det enda som kan få mänsklighetens mentala isberg att smälta eller dess ragnarök eller helvete att upphöra
1784. Men mellan vintersolståndet och sommarsolståndet ligger vårdagjämningen. In i det kalla vintermörkret tränger så småningom de milda vårvindarna och för med sig islossningen och vinterns undergång. Och på samma sätt gör sig våren märkbar i jordmänsklighetens mentalitet. Mitt i dess religiösa och politiska världskrig, ragnarök eller helvete märker vi begynnande svaga vårvindar från det stora kosmiska spiralkretsloppets vårdagjämning i form av allt som hör hemma under begreppet "humanitet". Detta begrepp täcker således i själva verket endast den begynnande kärleken till nästan eller en sympati som sträcker sig längre än det gängse av hanköns- och honkönsintresset dikterade samlivet och den åtföljande familje- eller släktsympatin. Ja, är inte det tidigare nämnda gudomliga budet om kärleken till nästan just en så starkt värmande vårvind, att den med nödvändighet måste komma absolut alla mentala isberg att smälta där den sträcker ut sina domäner? Vad kan avlägsna hatets frost och köld, den dödsbringande vreden, tortyren och hämnden, annat än dessa företeelsers totala motsats, "kärleken"? Är inte värmen det enda som kan avlägsna kölden? Hur skulle man kunna avlägsna köld med köld? Blir det inte ett uppenbart faktum att mänsklighetens dödsbringande ragnarök, dess helvete och krigsmentalitet, dess på så vis koncentrerade vinterköld, omöjligt kan avlägsnas annat än genom en i motsvarande grad koncentrerad mental sommarvärme?
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram