Martinus: Livets Bog, del 5, st 1791

1791. Över huvud taget all förnimmelse av livet, varje slag av upplevelse, är således mer eller mindre "kolorerad" eller färgad med mörker eller ljus, med obehag eller behag, med antipati eller sympati och därmed med hat eller kärlek. Utan denna struktur och utan denna "kolorering" av sinnesobjektet, skulle all livsupplevelse vara totalt omöjlig. Då den kulminerande behagsupplevelsen respektive obehagsupplevelsen är detsamma som det fullkomligaste respektive bristfälligaste välbefinnandet, är behagsförnimmelsen föremål för jagets eller individens tilldragning, medan obehagsförnimmelsen är föremål för jagets frånstötning. Den högsta elden skapar alltså dessa två energiströmningar, som i sin tur är förutsättningen för all skapelse och det därmed förbundna tänkandet och viljeföringen som är huvudfunktionerna i upplevelsen av livet. Hela det levande väsendets dagliga liv består ju uteslutande av upplevelsen av tilldragning och frånstötning. Av alla de företeelser som väsendet ser omkring sig, det må vara naturens detaljer eller medväsendena, känner det sig draget till somliga och bortstött från andra. Om så inte vore fallet, vad skulle då sätta i gång tänkande och vilja och åtföljande manifestation, skapelse eller livsupplevelse, och i fortsättningen hålla allt detta i gång? Det är alltså en livsbetingelse att väsendet kan känna sig såväl draget till som bortstött från detaljer i sin omgivning. Men just för att väsendet ska kunna känna denna tilldragning och frånstötning, måste det kunna känna behag och obehag, känna välbefinnande och illabefinnande, som är de två kulminationspunkter genom vilka all livsupplevelse kan äga rum. Och förmågan att känna detta har det levande väsendet i utomordentligt hög grad. Där individen inte har någon känsel, vare sig det är fråga om organismens skilda delar eller de psykiska företeelserna, är han inte normal eller livskraftig. Där är han ett medvetslöst väsen. Brist på känsel är detsamma som brist på sinnesförnimmelse och åtföljande upplevelse. Och där väsendet inte kan uppleva inom den domän som det i själva verket, enligt sitt utvecklingsstadium, förnimmelsemässigt borde kunna behärska, där är det ett abnormt, sjukt eller tillfälligt dött väsen. Där är det någon yttre skada som gör sig gällande och förhindrar den ordinära livsfunktionen eller sinnesupplevelsen att äga rum på området i fråga. Det är alltså absolut livsviktigt att individen eller det levande väsendet har förmåga att uppleva behag eller obehag för att därigenom vara i stånd att förnimma livsupplevelsen som ett välbefinnande, ja, för att över huvud taget kunna uppleva livet, vara levande.

Föregående

Nästa