Martinus: Livets Bog, del 5, st 1811

1811. Eftersom världsfreden och den åtföljande befrielsen från det fysiska mörker som jordmänniskornas liv är överskuggat och behärskat av, uteslutande är en fråga om sympati eller kärlek till nästan, så är ju denna sympati eller kärlek till nästan mycket mer värd än guld. Ändå kämpar jordmänniskorna desperat om guldet, därför att de tror att ägandet av detta betyder fred, lycka och välbefinnande. Därför håller sig de skilda befolkningsgrupper eller flockar som vi kallar nationer med stående härar och flottor. Därför bygger de väldiga vapenfabriker och försvarsanläggningar, atombombsanläggningar etc. Man inrättar väldiga laboratorier med hundratals forskare och arbetare enbart med uppgift att fundera ut ännu bättre förstörelsemedel att bekämpa "fienderna" med, dels för att värna om det guld (de materiella tillgångar) som man erövrat, dels för att tillskansa sig äganderätt över det guld som "fienderna" varit i stånd att erövra. Men då "fienderna" är ens nästa, och ens nästa är medväsendena, och medväsendena är livet, måste ju all kärlekslöshet, allt bekämpande av medväsendena, vara detsamma som ett bekämpande av själva livet. Men eftersom inget väsen kan isolera sig från livet, utan är olösligt knutet till detta med sitt eget liv, är väsendet därmed innerst inne olösligt förbundet med och avhängigt av andra väsens liv och bildar tillsammans med dessa liv det element som är jagets hemvist, upplevelse och öde. Varje enskild individs mentalitet eller psyke, hans tankar, vilja och utlösning av begär, utgör en droppe i en ocean. Denna ocean är alltså livet. Om detta liv ska utgöra helvete eller himmelrike, ska utgöra ett mörkt eller ljust öde för individen, är alltså avhängigt av hans egen mörka respektive ljusa insats i detta liv. Han kan naturligtvis endast uppleva detta liv genom sin egen insats. Isolerad från detta liv kan han omöjligt uppleva något som helst och har därför heller ingen möjlighet att skapa sig något öde. Ödet är således helt identiskt med individens egen insats för och växelverkan med medväsendena, med nästan. Som vi ser, är det dagliga uppträdandet en säd som man sår och vars skörd blir en del av den upplevelse av det kommande livet som man inte kan existera förutan. Vad man än gör, hur man än lever, är ens dagliga liv ett samspel med ens omgivning och de däri placerade olika levande väsendena. Dessa väsen är således något av vårt eget liv, ja, de är som nämnts droppar i samma ocean, samma element. De kan därför inte undgå att utgöra något av vår upplevelse. Denna omgivnings och dessa medväsens välfärd blir därigenom en motsvarande del av vår egen välfärd eller vårt eget öde. De eviga orden "Vad människan sår får hon också skörda" blir här till verklighet.

Föregående

Nästa