Martinus: Livets Bog, del 5, st 1812

1812. Verklig kärlek och den åtföljande absoluta freden och humana kulturen är således i sin djupaste analys inte en penningfråga, en straffråga eller en fråga om levnadsbana. Det är inte en fråga om politik eller religion, inte en fråga om diktatur eller kungamakt. Det är inte heller en fråga om vapen, här och flotta, valuta, tull eller någon annan av de gängse materiella företeelser vilka alla utan undantag är dikterade förordningar som efterlevs enbart av fruktan för straff. Men en kultur som bara kan upprätthållas i kraft av folkets fruktan för straff, är endast en dressyr där väsendena hålls nere på djurets nivå. Deras så kallade suveräna nation eller stat är därför endast att likna vid ett menageri eller en cirkus, där väsendena bara äger en inbillad frihet, upprätthållen på grund av en auktoriserad propaganda som ligger långt bort från den verkliga sanningen. Men så måste ju ett omoget och i utvecklingen ofärdigt stadium framträda, vilket inte kan förebrås något enskilt väsen. Vem kan ändra den lag som betingar att äpplets sura stadium måste inträffa före dess mogna, söta och välsmakande stadium? Jordmänniskorna måste således lära sig förstå sin egen situation, sitt eget kosmiska stadium i kretsloppet. De kan inte längre undgå att rikta in sin vetenskap på detta förhållande och göra kärleken till nästan eller sympatianlagen hos det levande väsendet till sitt studieobjekt. Jordmänskligheten har för länge sedan gått in i en epok, där den från morgon till kväll, från natt till dag, år ut och år in, generation efter generation, århundrade efter århundrade, i stor utsträckning upplever en dödsbringande och kvävande kärlekshunger i det dagliga livet, i äktenskapet, i familjelivet, i affärslivet, på arbetsplatsen, samt inom såväl religionen som politiken. Överallt råder fortfarande en nästan oövervinnlig kamp mellan "att ge" och "att få", mellan att "vända den högra kinden till, om man blir slagen på den vänstra" och att försvara sig med brutalitet och våld, mellan att vara en verkligt human kultur- och fredsmänniska som genom sin kosmiska förståelse är immun mot hat, vrede och bitterhet, och att vara "en riktig man", en riktig vedergällare av hat och vrede. Ja, bildar inte alla dessa obesegrade lågkulturella företeelser just det fundament, på vilket ofreden, kriget eller domedagen vilar?

Föregående

Nästa